Ett av tusen tillfällen. En dåvarande kollega kom in på det dåvarande jobbet sommaren 2012 när han var ledig. Han kom fram till mig och bad på ett, i vanlig ordning, väldigt sexistiskt sätt att få en korv med bröd. Jag ignorerar det hela först eftersom att det blivit vardagsmat i jobbet. Ställer mig och fixar i ordning och så fortsätter han med att prata om mina tatueringar. Säger att dom är väldigt fina och sexiga och säger att jag borde följa med honom hem efter jobbet så att han kan titta lite närmare på dom. Jag säger åt honom att gå därifrån. Han kontrar med ”Höhö, vadå, jag skojade ju bara, tål du inte ett skämt?”
Jag säger ”ser det ut som att jag skrattar? Jo jag tål skämt, men inte sexistiska kommentarer, och speciellt inte av en kollega på mitt jobb. Hej då.” Folk runt om hör vad som händer, ingen reaktion.
Han går till slut. Helgen därpå träffar jag honom på krogen igen och han säger samma sak, jag säger åt honom på skarpen att det där är fan inte ok. Säger åt honom att han ska lägga av och säger ”på riktigt, tror du att jag skulle vara det minsta intresserad av dig? Du skulle kunna vara min egen farsa! Och du beter dig som ett jävla as, lägg av.”
Jag går därifrån.
Träffar inte honom på ett tag utan ser honom bara snabbt i butiken ibland. Jag börjar få ont i magen av att gå till jobbet och sen en månad senare så träffar jag honom på krogen igen. Han säger samma sak, och jag blir riktigt jävla förbannad denna gången. Han tar då tag i mig och tar mig på brösten och mellan benen och säger ”Du är nog en riktig lilla My du, (namn).” Jag blir så arg att jag skakar, mår illa och vill bara sparka honom mellan benen. Men går istället till vakten och säger vad som hänt, säger åt dom att skicka ut honom, annars så kommer jag att slå in ansiktet på honom. Dom slänger ut honom med en gång.
Sen börjar jag få ännu mer ont i magen av att gå till jobbet, mår illa och spyr flera gånger när jag är på jobb pga av stress. Gråter när jag kommer hem från jobbet och gråter innan jag ska gå på jobb. Biter ihop när jag är där men blir helt skakig när han kommer dit.
Tillslut får jag nog. En morgon när han kommer in på jobbet och dricker sitt kaffe när vi är ensamma inne i butiken ifrågasätter jag honom om han vet varför jag inte är så jäkla trevlig längre mot honom, varför jag inte hälsar och går när han kommer. Han skrattar och säger att jo, det var någon incident för ett tag sedan. Jag frågar VAD var det som hände? Och han berättar. Jag fyller i luckorna. Och jag frågar om han tycker att det är ett ok beteende. Han skrattar och säger ”jaja, förlåt då”. Jag blir förbannad och frågar om han verkligen tror att ett förlåt hjälper, två månader senare, först när jag tar upp det. Han säger ”jaha, men vad vill du att jag ska göra?” Jag tipsar om att han tex kan gå till chefen, berätta vad han gjort och be om hjälp för sina alkoholproblem. Han skrattar igen. Jag ber honom att gå ifrån mitt jobb. Han säger att det är hans jobb också och att han har lika rätt till att vara där som jag. Jag svarar att ”Nej, ditt jävla jobb är inte här inne. Och speciellt inte när du inte kan bete dig.”
Och där sitter han, dricker kaffe och låtsas som om ingenting hänt. Varje jävla dag.
Jag fortsätter jobba och må skit. Från november började jag få svårt att andras, kunde inte sova, mådde illa och hade svårt att äta. vaknade på nätterna och bara grät. Varje dag kändes det som att jag skulle bryta ihop, ville flytta och fick panik av att lämna lägenheten.
I början av januari 2013 blev jag sjukskriven, träffade tre olika läkare och en psykolog. Dom lyssnade, tog mig på allvar och hjälpte mig med samtal och medicin för att hålla mig ovan ytan. Två månader senare, den 7e mars – dagen innan internationella kvinnodagen sa jag upp mig, berättade allt för min dåvarande personalchef i ett mejl, fick svar. Men vet inte om det någonsin hände något mer med det.
Det är över fem år sedan det hände. Men vem tror ni det är som får en klump i magen varje gång jag åker förbi macken jag jobbade på? Eller när jag ser personalchefen eller chefen eller någon annan ur familjen eller någon dåvarande kollega. Eller när jag pratar om tidigare jobb, skriver cv eller sen någon lång jävel på stan som påminner om honom. Som påminner om hans våld på min kropp och på mitt psyke? Jag bär med mig skammen som är hans att bära.