Jag har alltid fått höra att jag är lite för mycket. Om jag inte skrattade så mycket, sa mina åsikter så mycket och tog så mycket plats, kunde män låta mig vara i fred. Eftersom jag är som jag är, tycker män att jag ska tåla vad som helst. Det är mitt eget fel.
Både män och kvinnor tycker det här. Som man bäddar får man ligga.
– Pojkar slår och jagar dig för att de är förtjusta. Håll dig undan bara, ta inte plats.
– Kan du ta av dig trosorna så att jag kan se om du på riktigt är rödhårig?
Om jag inte hade fötts rödhårig, hade det kanske varit lugnare.
Men så här har det varit. Jag är stor i truten, kan också berätta råa skämt och skratta bullrande. Då får man tåla lite. Skylla sig själv.
Män har tryckt sina stånd mot mig på firmafesternas dansgolv, tryckt mig mot väggen och frågat om vi ska ta in på hotell.
En chef har frågat mig om jag är spänd när han gått för långt med sliskigheterna och masserar mig sedan i nacken för att jag ska slappna av.
Några chefer ramlade in på natten i fyllan i stugan där jag bodde under sommarjobbet i östra Finland. Jag lyckades slänga ut dem, men förlorade min tro på trevliga familjepappor.
Min hyresvärd ramlar in i mitt hem med egna nycklar i fyllan och vill bada i mitt badkar. Bolagsstyrelsens ordförande ringer på fyllan och vill tala om ditt och datt.
Men jag får väl skylla mig själv. Har lett för mycket och varit för trevlig.
Jag fyller 50 på lördag. Det har inte slutat. Jag står på mig, ger tillbaka med samma mått, men blir ändå äcklad.
Män som kallar sig feminister är ibland värst. För de blir helt hysteriska när man upplyser dem om att de ha gått för långt.
En sådan hade jag som chef. Han var lynnig, än uppmuntrande och kletigt intresserad, än försökte han trycka ner mig med olika metoder. Han kunde tvinga mig till arbetsuppgifter som jag inte ville ha och tvinga mig att arbeta mer än andra.
Ibland kallade han mig på sitt rum och ville ha äktenskapsrådgivning. En gång när han inte längre var min chef, men fortfarande gift, frågade han om vi kan börja sällskapa.
Det han gjorde och fortfarande gör är så pass subtilt att det är svårt att sätta dit honom. Man blir bara obekväm, men hur tar man tag i det? Vägrar man krama honom och det blir en scen för att han blir hysterisk, får man bara höra att han är nu sådan. Se dig i spegeln, i en konflikt finns det alltid två personer. Vi låter honom hållas, han är som han är.
Han vill ju ändå väl, han är ju feminist.
Jag har aldrig blivit våldtagen, aldrig varit med om något värre. Men hela mitt liv har män velat platta till mig, sätt mig på plats, för jag är för mycket.
– Du har gjort det här programmet till em damtidning. Lyder du inte kan du alltid bli uppsagd.
Senast för några dagar sedan meddelade en manlig uppblåst kollega att hans trovärdighet som journalist hade skadats på grund av min artikel, som hade kollats med både människorättsjurister och husets alla chefer.
Han ville sätta mig på plats.
– Du ska inte tro att du är någon.