Då jag var ung i ca 20-årsåldern fann jag och en kille tycke för varandra via nätet. Han kom lång väg för att träffa mig. Efter en tid trodde jag vi började ha nåt fint tillsammans men det visa sig att han gjorde allt bara för att han ville ha sex. Jag tyckte om honom, kunde int säga nej. Han kom å han gjorde sitt å så åkte han och jag grät. Detta pågick ca ett halvår innan jag fatta mod till mig och sa ” nej nu får de vara nog jag vill ej mera ”. Han gav ej upp men jag stod på mig. De svalnade från hans sida men han hörde av sig allti ibland. Efter ca 3 år hade jag hittat en annan fin kille (från samma ort som den andra). Vi hade ett bra förhållande och han är idag pappa till mina barn. Men den förra killen gav ej upp. Och nu bodde vi på samma ort (hade ej barn då ännu). Då min dåvarande kille var i milin och jag hade kört han till bussen och var påväg hem märkte jag att jag hade en bil som följde mig. Tänkte ej mer på det. Kom hem parkera å gick in i trapphuset påväg till lägenheten. Men innan jag hade fast dörren var en fot emellan. Där står då den kille som i all denna tid hålli på med meddelanden. Han ville komma in å prata lite. Jag sa nej å försökte få fast dörren. Men han kom in å vi prata å efter en tid knuffa han ner mig i soffan och sa att han vet nog jag vill knulla med han, att jag älskar hans k*k. Jag försökte säga nej, grät å försökte kämpa mot. Han var för stark, gav upp. Han gjorde sitt å åkte. Jag satt hela natten i duschen å grät å tänkte vad jag skall säga till pojkvännen. Jag hade jag varit otrogen. Jag kanske kunde ha gjort mer motstånd. Hade jag blivit våldtagen? Bestämde att de får vara min hemlighet. Åren gick jag sa aldrig nåt åt nån. Vi fick barn å efter ca 7 år efter händelsen kom ångesten, jag klara int av det mera att leva i en lögn. Jag kunde int berätta sanningen. Skiljde mig. Än idag vet ingen nåt. Det här är första gången jag berättar. Än idag hör denna kille av sig med sms ibland och skulle vilja… har lärt mig å bara radera.