Finns många historier från högstadietiden men det är inte dem som som satt de djupaste spåren.
Under tonårstiden, totalt 7 år var jag tillsammans med en 4 år äldre kille, med några uppehåll då och då. I början var allt bra, som det oftast är. Men vart efter tiden gick blev förhållandet mer och mer destruktivt på många olika plan, alkohol, svartsjuka, sex mm. Det hela kulminerade totalt efter att vi bestämt oss för att gå skilda vägar, bodde ännu kvar i samma lägenhet eftersom det just då kändes okej, på riktigt. Allt var lugnt. Han sov på soffan och jag i sovrummet. En måndag morgon innan jag skulle iväg till jobbet vaknade jag av att han våldtog mig. Han höll fast mig så hårt att jag inte slapp bort. Efteråt rusade jag in på toaletten och låste om mig, utanför frågar han varför jag gömmer mig där, varför är jag rädd? Ja, undrar varför?
Det jobbigaste nu i efterhand med hela denna historia är ensamheten, att inte känna att jag vågar prata om detta som hänt, för det har påverkat så mycket annat nu senare i mitt liv. Och eftersom det är en väldigt liten ort ser jag honom ibland i sin bil och varje gång fryser jag till is och får kämpa mot ångesten som väller fram. Har ännu inte, efter 8 år sett honom utanför bilen på närmare håll, den dagen bävar jag inför. bara tanken ger mig ångest.