Var 17-ish år gammal. Befann mig i min svåraste period av depressionen och saker och ting var väääldigt jobbiga, så att säga. Enda personen jag kände att jag kunde lita på då just råkade vara mitt stalkande ex. Jag hade gjort slut med honom för ett år sedan men han vägrade lämna mig ifred och det hade blivit vardagsmat för mig nu, han fanns helt enkelt alltid där vare sig jag ville det eller inte. En kväll måde jag så dåligt att jag var rädd att göra någonting dumt ifall jag lämnades ensam, så jag frågade om han kunde sova över hos mig. Jag bäddade madrass på golvet åt honom, men han kröp snart upp i sängen med mig trots mina starka protester. Han kysste mig och tvingade mig att runka av honom tills jag började gråta och än en gång bad honom lämna sängen. Han svarade genom att försöka krama om mig och ”trösta” mig. Några veckor senare hände det igen när han sov över hos mig, och alltid när jag sov över hos honom. Jag ville bli fri från honom, men mådde så dåligt att jag befarade det värsta ifall jag bröt kontakten med den enda person jag kände att jag kunde tala med då just. Han utnyttjade mitt tillstånd. Han stalkade och trakasserade mig i flera år tills han fick ny flickvän som han ännu är ilag med och har nu äntligen lämnat mig ifred. Han tror vi är vänner ännu och hälsar när vi träffas på stan och krogen, jag får en klump i magen och minnena kommer tillbaka och jag vill springa därifrån. Brukar le stelt och hälsa tillbaka fastän jag helst vill sparka in hans ansikte.