Jag kunde skriva många berättelser: allt från tafsande, kvinnoförnedrade sexskämt, olämpliga kommentaren och blickar ända till våldtäktsförsök och våldtäkt, och att jag en gång såg mig tvungen att säga upp mig från drömjobbet, som jag ville ha resten av livet, när de infernaliska sexistiska trakasserierna gav mig sådan ångest och andnöd att de gjorde varje dag till ett mindre helvete, (och nej, jag kunde inte anmäla, trakassörens hustru var en av mina bästa vänner)
– men ju äldre jag blir desto mer intresserad blir jag av den undangömda, nästan osynbara struktur, som t.o.m. ”hyggliga män” hemfaller åt, som t.ex situationen i ett arbetsprojekt där jag deltog från Finland i Sverige tillsammans med rikssvenskar (varav två fotomodellvackra unga kvinnor), samtidigt fanns en finladssvensk manlig författare i huset, vars blickar följde dessa kvinnor som en sugande skugga, en dag berättade han glatt åt mig att han mailat med sin författarkompis (som tillika med mig fått erbjudande om att delta i samma projekt som jag), och ivrigt, upphetsat leende mot mig meddelade han, totalt aningslöst, följande: ”jag beskrev XX och XX för XY och berättade vilka läckra snyggingar han missat att få arbeta med när han tackade nej!”
Tja, underförstått att XY inte missade att få arbeta med mig! kompetens betyder alltså inget om man inte är en läckerbit…
Tilläggas kan att denne man har ett välsmort munläder i abstrakt feministisk diskussion