Jag blir stressad. Det är så omöjligt att ens få med en promille av det man varit utsatt för under åren.
Men okej, vi kör med en grov sammanfattning. I dagis minns jag en översexualiserad pojke som tafsade på oss flickor – det var inget som någon tog tag i. Jag minns att jag aldrig vågade ha kjol eftersom jag sett vad han då gjorde åt de andra.
I 5-årsåldern hos min dagmamma: tvingad till sexlekar med två andra jämnåriga pojkar (den ena hade kollat i porrtidningar).
Grundskolan måste jag säga att var ganska okej, som jag nu minns det, men som ung vuxen spårade det ur. Pojkvän som hotade och förföljde då jag gjorde slut. Minns hur rädd jag var att komma hem sent, han lurade ofta i mörkret och rusade sedan fram. En gång höll han en kniv mot min strupe.
Efter det avlöste sig bottennappen: den ena pojkvännen var en ännu större skit än den andra. Det jävla behovet att kontrollera mig som kvinna. Fan vad jag hatar. Och sen det här: det var alltid jag som dumpade, men de sa alltid åt omgivningen att de var de som dumpat, att det var de som inte ville ha mig. Detta medan de både hotade och bad att jag skulle ta dem tillbaka. Haha, otroligt men sant, så jävla löjligt!
Då jag inledde min arbetskarriär började det systematiska förtrycket, det där som sitter i väggarna. Det som man bara accepterar eftersom man är ung och ny och tror att det är normen att det är männen som har kunskapen, pondusen, statusen.
Att man själv måste prestera tiofalt mer än dom för att komma upp till acceptabel nivå. Det här blandat med frekventa sexuella anspelningar då man var ute på sina reporteruppdrag. En ex-minister som inte tog ett nej och trakasserade mig länge och mycket.
Härskartekniker och förminskande. Utbrotten då någon stackars man hade en dålig dag. Jag minns ångesten och ängslan: var det mitt fel på nåt sätt? Var det jag som gjort fel?
En gång var jag och en kollega i studion – det var den 11.9.2001, dagen då historien ändrades. Vi skötte rapporteringen exemplariskt, ansåg arbetsgivaren och premierade HONOM (han är kunnig och ansedd och jag tycker mycket om honom, men så här gick det till). Jag som ung kvinna kunde ju omöjligt ha haft ett finger med i spelet.
En annan manlig kollega med kultstatus… vi skulle vara typ speakers på klubbevenemang. Han fullständigt sket i förberedelserna och kollade sen allt med mig på plats och ställe. Ibland bara smet han iväg och jag fick stå där ensam. Dessutom: en gång frågade någon i publiken något – han visste uppenbarligen inte vad han sku säga och blixtsnabbt gav han över till mig och upprepade frågan. Jag hade ingen aning om svaret och fick stå där som ett fån, trots att det var han som kastat ur sig nåt och fått en fråga som han sedan inte kunnat svara på. Rodnar bara jag tänker på det än idag.
Trots att jag idag är över 40 så händer det att män (oftast då i jobbsammanhang) tycker att de har nån slags rätt att fräsa eller ta ut sin ilska över mig. Har blivit SÅ mycket bättre på att säga ifrån, men jag kokar inombords av deras behov att hävda sig, att de tar varje tillfälle i akt att tillrättavisa trots att jag nu för tiden är den som ofta vet mest (ja, faktiskt). Nej, detta gäller verkligen inte alla män, men fan vad trött jag är på de som beter sig så här. Och om ännu en man mansplainar nåt för mig eller försöker ”sätta dit mig” för att jag inte vet nån Trivial Pursuit-kuriosa – då vet jag fan inte vad jag tar mig till.
”God is coming and she is fucking pissed”.