Glömmer aldrig. Jag är 11-12 år och cyklar hem från farmor då jag blir överfallen av en man med stirrig blick som sliter ner mig från cykeln och greppar tag i mina ungflicksbröst. Jag hör mig själv skrika medan jag slår ifrån mig och på något sätt lyckas slingra och vrida mig ur mannens grepp, hoppa upp på cykeln igen och trampa iväg. Cyklar så hårt jag orkar med hjärtat bultande och brösten ömmande. På min ljusblå jacka syns spåren av smutsiga händer.
Nästa dag följer pappa med till polisstationen och vi gör polisanmälan. Polismannen frågar i detalj var på kroppen mannen tog på mig. Det känns mycket obehagligt att prata om det. Jag får veta att samma gärningsman senare samma kväll anfallit en äldre dam och lyckats riva av henne alla kläder på överkroppen innan kvinnas rop på hjälp jagat honom på flykt.
Överfallet påverkade mig mycket och länge, ja under flera år var jag rädd och på helspänn då jag mötte främmande män och äldre killar t. Ex. under skolvägen. Bytte sida av vägen och försökte göra mig osynlig.
Som vuxen har jag blivit greppad både fram och bak av främmande män, förföljts i mörkret av grupper av män o.s.v. Varit rädd många gånger. Riktigt rädd. Men inget har varit lika skrämmande och ångestfyllt som den gången som barn.