När jag var 18 år jobbade jag på en restaurang som bl.a. gjorde catering till bröllop. En sen kväll efter att vi gjort en bröllopscatering åkte jag, min chef (man, ca 50 år) och en manlig kollega tillbaka till restaurangen för att diska allt porslin. Det var kring midnatt och min chef och manliga kollega hade sin vanliga jargong som ofta inkluderade många sexistiska skämt. Jag stod vid disken och var trött och ville bara bli klar snabbt för att få gå hem. Jag hade en vit skjorta och jag orkade inte bry mig så mycket om att disken skvättande eftersom jag ändå skulle gå hem snart. Men, min chef tyckte ju förstås att det här var kul och började dra skämt om att jag skulle kunna vara med i “wet T-shirt contests” nu och skrattade med kollegan. Inte alls kul tyckte jag som kände mig som objektet i deras jargong.
Bland andra jobbiga situationer så gör den här mig speciellt ledsen eftersom den ofta kan skrattas bort och inte tas så allvarligt. Det var ju min chef och jag var 18 år. Socialt sett kände jag mig tvungen att själv skratta lite åt situationen och på det sättet även kränka mig själv. Att män kan gömma sig bakom en jargong med uttryck som ”du förstår inte skämtet eller det är ju bara en komplimang” tycker jag är vidrigt.