Jag hade min fyra vänner på besök i stan en fredag i maj. Vi gick ut till kvartersbaren vid 20tiden en fredagskväll där personalen bestod av personer av icke-vita.
Efter en stund kommer två män och klämmer sig ner vid vårt bord eftersom de hör av vi pratar svenska.
Jag bemöter det lite humoristiskt genom att säga – ”hej hej hej – inte kan man väl bara komma och sätta sig ner så där bara? Nu är det så att vi inte setts på riktigt länge och vi vill tillbringa den här kvällen bara vi” och så ber jag vänligt men bestämt att de ska gå och sätta sig vid ett eget bord. Den ena mannen blir ändå djupt kränkt och menar att vi pratar ju svenska och att då ska man ju passa på att prata med varandra. Jag upprepar min önskan om att han ska gå och sätta sig vid ett annat bord i en annan del av lokalen. Hans vän har redan förstått och gått och satt sig vid ett annat bord. Han stiger upp efter en stund upp då vi fortsätter vår diskussion och ignorerar honom.
Det dröjer inte länge förrän just han är tillbaka, ensam. Han har lämnat sin vän vid ett annat bord och sätter sig nu i bordet bredvid. Först är han tyst och försöker lyssna vad vi pratar om. och sen börjar han lägga sig i vårt diskussionen igen genom att dra upp detta med varför vi inte vill prata. Jag frågar honom om jag var oklar, och att jag kan förtydliga att vi fortfarande inte är intresserade av att prata med honom eller någon annan här i baren.
Då vi får en uppläxning om skyldigheten att vara social om en går ut på en bar och att annars kunde vi ens åka ut till en stuga för att vara i fred. Det är jag som hela tiden för dialogen med honom och det stör honom. Jag anstränger mig till det yttersta att vara tydlig, vänlig och bestämd. Han frågar mig om vem jag tror att jag är, och om jag är chef över de andra kvinnorna och att de inte vågar ha någon egen vilja vem de vill prata med.
Mina vänner som ju är gäster i stan, berättar då de är helt inne på samma linjen och enbart intresserade att diskutera oss sinesmellan. Vi försöker ignorera mannen genom att fortsätta diskussionen. Mannens vän dyker upp och sätter sig vid mannen och försöker inleda en diskussion med honom – men det är uppenbart att han inte kan släppa detta ”nej tack” från oss. Hans vän försöker övertala honom att komma tillbaka till bordet de satt vid och går tillbaka dit. Mannen blir kvar vid vårt grannbord. Jag påtalar att han inte ska förstöra deras kväll utan hänga på sin vän istället som de bestämt och de kanske hittar några andra som är intresserad av att prata med dem tex. här på samma bar.
Han ger sig inte, utan menar att han vill prata med oss och fortsätter att lägga sig i diskussionen. Då säger jag åt honom att jag upplever att han inte har någon respekt alls för oss kvinnor eftersom vi vänligt och bestämt bett honom att gå, att hans vän fattat galoppen och gått och satt sig någon annanstans. Nu blir mannen flyförbannad och ställer sig upp med sitt ölglas och säger hotfullt till mig att jag ska då inte komma och säga att han inte respekterar kvinnor. Han bor nämligen i en välbeställd del av stan (uttalar det mycket tydligt så att jag ska förstå vilken typ av män som faktiskt bord där) och han har en fru som han älskar och jag ska inte komma och ifrågasätta hans äktenskap. Nu är det slut på min vänlighet och jag säger till honom det att var han bor och att han en har en fru säger ingenting om om en respekterar kvinnor eller inte – och jag ser det som att det att han inte avslägsnat sig är ett bevis på att han inte har respekt för oss.
Nu höttar han med det fulla öl glaset (jag uppfattar honom inte alls som full) och jag är beredd på att jag kommer att få ölen över mig. Killarna i baren tittar på oss. Mannen har ryggen mot baren och därför ser han inte dem, men jag deras oroliga blickar och det är tydligt att de inte vet vad diskussionen handlar om och om de borde göra något. Det känns som om barkillarna bevittnar en uppgörelsen inom en subkultur där de varken känner till koderna, kontexten eller språket. Det finns ingen ordningsvakt i lokalen.
Mannens vän dyker upp och sätter sin hand på hans axel och säger att de ska nog gå vidare nu, men mannen skakar av sig handen och pekar på gatan utanför fönstret och väser fram:
– ”Om du skulle ha varit en man skulle du nu legat där på gatan nedslagen, de här gången hade du tur att du är en kvinna” och så vänder han på klacken och går iväg med sin vän, som tittar ursäktande på oss, ut i vårnatten.