Jag önskar att jag kunde berätta. Men jag kan inte möta känslan av hjälplöshet. Jag känner mig tillintetgjord. Jag blir kall och kallsvettig, tårarna stiger. Jag skäms – kanske för att de jag anförtrodde mig åt fördömde det som hänt, men lät förstå att jag också hade mig själv att skylla. Och jag var så ung och så skärrad att jag inte kunde värja mig mot deras insinuationer. Kanske jag också föredrog att ta på mig skulden framom att acceptera att det som hände var utanför min kontroll. Nu i efterhand tänker jag att skuldbeläggandet kanske syftade till att sopa händelsen under mattan – att skammen skulle hindra mig från att någonsin prata om det. Och det funkade ju – jag kan fortfarande inte prata om det.