Månad: november 2018

Jag och min kompis bestämmer oss för att gå ut på krog en fredagkväll. Jag är 21 år och studerande. Det var senhöst och jag hade just avslutat ett tungt förhållande, som jag då enbart ville glömma. I baren träffar vi min kompis manliga hipster-bekant, som verkar charmig och vi börjar tala. Jag är berusad och mannen följer med mig hem. Han spelar upp Yoko Ono ‘’Walking On Thin Ice’’. Jag väljer att lägga mig på sängen, eftersom jag är trött och vill egentligen att han ska gå. Antar att jag slumrade för en stund, för jag vaknar upp av att han håller på och drar av mig kläderna. Var så full att jag inte förstod att säga nej och grät istället. Han ser att jag gråter, men visar inget tecken på att sluta. Efter att han är färdig, klär han tyst på sig och försvinner ut i natten. Det konstiga är att jag inte upplevde det som våldtäkt, men först då jag senare berättade om händelsen till min kompis, ändrades min synpunkt. Jag anmälde aldrig mannen, eftersom jag enligt mig var full, ung och hade bjudit in honom frivilligt, vilket jag senare insett är typiskt victimblaming.

Jag hoppas att den här berättelsen kan skapa rättvisa för de fega människor som går runt på tunn, hal is och tror att de kan komma undan. Jag vägrar känna skuld och denna gång hoppas jag att isen i Ankdammen brister, för att aldrig, aldrig frosta igen

Först gångerna var grannpojken som alltid ville leka sexlekar, kurragömma så vi gömde oss där hans pappas porrtidningar var som han visade mig, rörde mig mellan benen. I ett skede när vi lekte i deras husbil så hade vi samlag, jag var då kanske 6-7år, minns inte riktigt. Han 3-4 år äldre, kändes då ändå ganska oskyldigt. Som 7-åring kom sedan min ”plastpappa” in i bilden. Vi bodde under samma tak i tio år med kommentarer om mina bröst, beröring utav brösten, klappande på rumpan, smekande mellan benen, inkommande på mitt rum utan att knacka speciellt morgon och kväll för att åhå, ursäkta är du naken? Jag kände mig aldrig trygg i mitt eget så kallade hem. Högstadiet, kommentarer om snygghet, fulhet. ”Pojkvän” som tvingar en smeka deras penis när man är 12år. 13år är på första drickafesten någonsin med sprit blandat med saft, äldre killar, blir inte så konstigt nog jättefull och en kille säger till de andra att han ska hjälpa mig, hans hjälpa är att våldta mig på en gräsmatta när jag är oförmögen att röra mig. Tafsandet på krogar, naiv och ung arbetandes i Spanien där jag blev drucken så full att jag pissade på mig och inte kunde röra mig och han ändå knullade mig mot min vilja, mitt barns pappa som hade sex med mig fast jag inte ville.

Till alla som någonsin rört vid mig. Alla ni som tänkt tanken att hon ska jag sätta mina händer på. Alla ni som tagit er friheten att, utan lov, röra vid min kropp. Min kropp.

Till er tillägnar jag detta inlägg.

Jag står på ett trångt dansgolv, iklädd svarta jeans och en magtröja, då jag känner hur en hand plötsligt rör vid mig, på absolut fel ställe, och absolut inte i misstag. För, trots trängseln, hamnar inte en hand på det stället i misstag.

Ja, jag må ha druckit. Ja, jag må visa lite ”extra” hud, men hur kan det ge er rätten att bara ta min stolthet ifrån mig? Jag älskar min kropp. Min underbara kropp. Jag älskade min underbara kropp, tills ni fick mig att känna mig äcklad av den. För jag är inte ren längre, hur ska jag någonsin kunna känna mig ren då okända människor kallt tar på min kropp, för att sedan gå vidare med sina liv, men lämna mig kvar, fylld av ångest och obehag. Oavsett hur länge jag står i duschen och hårt försöker skrubba bort känslan av era händer kvar på min kropp, kan jag inte längre känna mig ren.

Om ni bara visste hur dåligt ni kan få en att må, hur många gånger man nästan skrubbat sönder huden enbart för att försöka glömma, hur man trots allt aldrig glömmer. Om ni bara visste.

Jag har länge velat publicera ett sådant här inlägg, men alltid stoppats av tanken att varför skulle jag, lilla jag, försöka skriva ett viktigt inlägg om sexuella trakasserier? Men nu har jag fått nog. Nu slutar jag tveka.

Jag ska aldrig mer stå still.

Min kompis långvariga pojkvän brukade flirta med mig då lämpligt tillfälle kom dvs hans flickvän inte var på plats. Jag tänkte väl att det var rätt så harmlöst och gjorde aldrig nåt för att verka intresserad utan snarare styra diskussionerna åt annat håll.

Så en kväll när vi var på fest och min kompis agerade chaufför så erbjöds jag och några andra vänner skjuts hem. Hennes sämre hälft som annars brukade sitta i framsätet trängdes in i baksätet med oss (3 flickor) och placerade mig i sin famn i sätet bakom flickvännen. Här satte han sedan och tafsade och smekte mig överallt medan jag försökte göra mitt allt för att hindra honom, utan att man kompis framför skulle märka nåt. Den relativt korta hemresan kändes som en evighet och när det var min tur att stiga av så steg även den här mannen av för att gå och kissa. Han sprang dock fast mig i mörkret till min dörr och sade nåt i stil med att ’kan vi inte bara gå in och knulla?’, jag kan skriva till henne att jag åkte hem på annat sätt”. Jag stängde dörren hårt och han gick tillbaka till bilen ett tag senare då de andra ropat efter honom en god stund.

Jag har förstått att denna man kallat mig fula saker efteråt. Borde ha tagit upp saken med min vän men är iallafall glad att deras förhållande är historia.

Jag gick sista året i gymnasiet. Hela gymnasietiden hade det florerat rykten kring historieläraren om att han var ”ute efter tjejerna”. Jag tog ryktena med en nypa salt även om han ibland betedde sig burdust. Ända tills abimiddagen vi hade just före jul. Han var med under efterfesten på den lokala krogen och mitt i allt då jag stod vid disken kom han bakifrån och tryckte upp mig mot den, med armarna på var sida om mig så att jag inte slapp loss. Han tryckte sig mot mig med skrävet och jag minns ännu skamkänslorna, obehaget och hjälplösheten. Det här skedde bland en massa människor och jag sa upprepade gånger åt honom att släppa mig men han lät mig inte gå. Det krävdes att en äldre vän fysiskt klöste till honom ordentligt innan han gav efter. Senare har jag fått liknande berättelser bekräftade av andra som också råkat ut för honom.

Jag vet inte hur jag ska förklara att det här har varit en problematik som har präglat mig, min personlighet och min tillvaro under loppet av hela mitt liv. Jag vet inte hur jag ska förklara att sedan barnsben har jag blivit försatt i situationer som fått mig att braka sönder fler gånger än är mänskligt möjligt. Jag vet inte hur jag ska förklara hur otroligt sönder jag egentligen är. Människor har tagit mig igenom helvetet, otaligt många gånger om, genom att utföra sexuella övergrepp på mig på färjor, i skolan, i min egen säng, i gästsängar och alla andra platser som jag, på grund av denna intensiva smärta, inte ens klarar av att tänka på just nu. Människor har tagit mig igenom helvetet och sedan lämnat mig där, söndertrasad, med en sådan allvarlig PTSD att diagnosen efter det där övergreppet som skedde inom en kristen frikyrklig rörelse utvecklades till att omfatta komplex PTSD.

Och det är just det, det är just här – när antalet våldtäkter blir för många att hålla reda på i huvudet och när diagnoserna börjar lägga sig på hög – som jag till fullo inser att det verkligen inte finns någon glömska. För dem, kanske. Men inte för mig. Aldrig för mig. Mardrömmarna slår mig följe varje natt och jag kan inte ens intala mig själv att de inte är riktiga.

Så jag hoppas att ni trivs och har det bra i era små förnekelsebubblor, för i mitt liv finns det ingen som helst glömska.

Tre våldtäkter har jag varit med om: en av männen begick självmord några år senare, en av männen fick jag aldrig veta något om, inte ens namnet, den tredje var en rätt obekant kamrat från mina år som fackligt aktiv, han kom från en annan ort rätt långt borta från Helsingfors och vi kände inte varandra alls. Ingen av dessa hade en överordnad ställning i förhållande till mej, det var inte den sortens förnedring, bör jag kanske påpeka. 

På publicistförbundets kräftskiva på sjuttiotalet där jag inte kände så många, ljöd ett rop alldeles oförhappandes över borden: hora, skrek en man samtidigt som han riktade sitt ilskna pekfinger mot mig – jag hade nobbat hans extremt grova invit en stund tidigare. Det var ytterst obehagligt och jag har aldrig mera gått på publicistförbundets fester. Men den mannen ringde nästa dag och bad om ursäkt, vilket jag tycker var fint, även om min känsla av att ha blivit utskämd inte gick bort med det.

En väninnans man kröp upp i min säng efter en sommarfest. Lyckligtvis sov det andra i rummet också, så jag blev av med honom.

En Akademare försökte våldta mej på en studentsångarstämma, backstage, och han var starkare än jag, men blev avbruten av att andra mänskor råkade komma in i logen.

En kollega, som jag blev tvungen att dela arbetsrum med under en kort period, kom med närgångna och slippriga inviter som var skrämmande och vidriga, och berövade mig på såväl sinnes- som arbetsro.

Innan #Metoo-kampanjen har jag inte berättat om detta för någon. Det är ca fyrtio år sen alla dessa incidenter ägde rum. Inte en själ har fått veta om dem. Till min egen häpnad insåg jag att jag inte ens tagit upp dem i terapi eller psykoanalys. När kampanjen kom igång såg jag åt annat håll, tänkte att det inte angår mej! Men kampanjen fick mej lyckligtvis att småningom inse hur min skam såg ut. Och jag blev förfärad! Jag har fortsättningsvis svårt att vidgå den, att skriva detta. Men jag tror jag ska.

Hade den här kampanjen ägt rum i början av sjuttiotalet hade jag kanske aldrig behövt bli utsatt? Tänker jag, och hoppas att mitt barnbarn inte ska behöva vara med om något liknande, att världen nu verkligen förändras. 

Men det finns många därute som ännu inte fattar. När jag äntligen berättade om saken för några veckor sedan för en god väninna, frågade hon genast om jag inte ändå hade sänt iväg inviter till våldtäktsmännen, kanske hade jag varit kåt? Min väninna vet att jag föredrar kvinnor då det gäller erotik, att jag därför inte vet mycket om hur man flörtar med män, ändå vill hon tänka att det var mitt fel. Det uppmuntrar en inte att gå ut med sin berättelse.

I min lilla hemstad fanns två bilskolor. Jag hade nyss fyllt 18. Jag valde den bilskola som mina kompisar också gick i, fastän jag hört flera historier om bilskoleläraren med de sexistiska skämten. Han var kring 40 år. Varje jävla körlektion var ett spel för honom. Jag blir lätt generad och han njöt av att få mig att rodna, det var som en sport och min största svaghet. Jag misslyckades i mitt första teoriprov, som inträffade en måndag p.g.a. en av hans förnedrande och äckliga kommentarer. Han hämtade mig på skolan och jag körde iväg. ”Hur gick veckoslutet?”, frågade han. Jag svarade att jag igen hade varit på en hemmafest som man gör när man bor på en liten ort och inte har något annat för sig under veckosluten. ”Jaha, var det roligt, då?”, jag svarade att visst, det blev ganska sent och lite väl mycket alkohol, men att jag nog klarnat nu när det är måndag. ”Nå du hade roligt, hade du sex med nån?”. Jag visste inte vad jag skulle säga och jag minns inte ens vad jag svarade. Han fnissade och märkte att han fick fast mig för min oerfarenhet. I det chocktillståndet sket sig teoriprovet så klart. Sen blev han plötsligt jättetröstande och vi ordnade om en tid.

Alla visste om hurdan han var. Vi pratade öppet om det med kompisarna, men måste vara försiktiga så en annan kompis inte skulle bli sårad, eftersom de två hade någon form av relation.

Jag var på en av mina väninnors bröllop 2016 och hade en roll i bröllopet. Den ena kompisen och han hade bott tillsammans en tid och jag visste att de skulle vara med på festen. Redan när jag hälsade på min före detta bilskolelärare gav han en spydig kommentar. Jag blängde på honom med den blicken som mördar en och han märkte att han var ute på hal is. Den enda kontakt vi hade under kvällen var när de skulle åka hem och han berömde mitt tal och hur bra jag gjort ifrån mig. Det enda jag hade att säga åt honom var ”Jag vet!” med ett kallt leende och vände på klacken.

Jag blir så satans förbannad när jag tänker på hur vi som 17/18-åringar inte hade någon aning om vad vi gav oss in på och att alla visste om hurdan han var, men ingenting skedde för att stoppa hans beteende och makabra maktspel och manipulation.

Det här är bara en av de männen som varit betydligt äldre och i en maktposition som i min hemstad och på andra ställen betett sig helt oförsvarbart. För att inte tala om de män och pojkar på barer, bussar, spårvagnar, hos kompisar, på släktevenemang, på jobbet, i skolan, i min säng, ÖVERALLT.

Under hela mina tonår fick jag höra ständiga kommentarer om min kropp från manlig anhörig och killar i min närheten, som jag önskar att de aldrig kommenterat. Hur mina höfter ser ut, storleken på mina bröst o.s.v.

Jag är barn, 0-6 år. Familjebekanta med två killar som är 3 och 6 år äldre än mig. Blir kontinuerligt i flera år tvingad att visa min vagina, röra deras kön, blir fasthållen och tvångskysst med mera. Berättar inte åt någon för jag förstår inte att det är fel förrens jag är 20+ och berättar det åt min terapeut.

Jag går i lågstadiet. Blir kontinuerligt retad för mitt utseende, främst av äldre killar. Blir ofta slagen på brösten och ibland drar någon ner mina byxor och sådant. Jag är ledsen men tror att det är normalt.

Jag är tonåring och tappar oskulden med min flera år äldre pojkvän. Han tjatade i flera veckor tills jag gick med på det. Senare i vårat förhållande blir han aggressiv. Jag utvecklar panikångest och inbillar mig att ingen annan vill veta av mig. Han är otrogen och trycker ner mig dagligen. Att ha sex känns som våldtäkt. Jag tror att det är fel på mig.

Jag är singel igen. En kille på en fest som jag dansar med kör upp sitt finger i mig. En kille jag ligger med när jag är berusad vägrar sluta fast jag ber om det. Killar på fester tafsar och tränger sig på och jag tror att det är så här det är att växa upp.

Jag är 17 och blir kär i en äldre kille igen. Vi blir tillsammans och ganska snart börjar han kontinuerligt trycka ner mig. Hans mentala problem eskalerar och han skadar sig ofta framför mig och säger att det är mitt fel. Han missbrukar skyller sitt självmordsförsök på mig. Han lämnar mig för att jag är en så dålig flickvän och jag tror honom.

Jag är singel. Jag tror att jag är onormal om inte jag också har one night stands. Jag har ännu aldrig njutit av sex, men tror att det är normalt. Jag blir förföljd flera gånger efter krogen av killar som vill ligga, ofta bekanta. Ibland vågar jag inte säga nej. Det känns alltid som våldtäkt. Efter akten när killen somnat går jag ofta och sover med min rumskompis eller på golvet. Nästa dag vaknar jag nästan alltid upp och gråter.

Jag börjar studera. Redan första veckorna börjar en tutor uppvakta mig, och jag tror jag är kär. Vi har sex och jag börjar märka att jag inte vill ha en relation. Han sprider ut falska rykten om mig som ”straff”. Något år senare bjuder min föreläsare mig på kvällsundervisning och först när han kör tungan ner i halsen på mig förstår jag hur naiv jag är.

Pappa fyller 50. På resa i Turkiet. Blir 3-4 gånger tafsad på och fingrad mot min vilja. Männen blir ofta aggressiva om jag säger ifrån. En kille jag träffade som jag trodde var snäll (som jag lade till som vän på Facebook) började efter min hemkomst skicka hur han vill våldta mig.

Jag fyller 20. Tröttnar på allt och börjar leva i celibat. Blir konstant ifrågasatt och börjar kontinuerligt undvika att delta i fester. Blir gravt deprimerad och insjuknar i svår ångest. Försöker dejta men klarar inte av det på flera år. Söker mig till en psykolog som vill veta alla mina sexuella preferenser och letar upp min privata telefonnummer. Byter psykolog.

Jag är 24. Har blivit nästintill frisk och träffat någon som är allt det som de aldrig var. Känner mig trygg och har börjat att tycka om sex(!). Jobbar inom restaurang. Kunder i form av äldre män stirrar, tafsar och kommer kontinuerligt med skamliga förslag. Manliga kollegor likaså, ofta är jargongen i köket otroligt kvinnoförnedrande och sexuell. Jag har dragit på mig ett skal för att orka. ”Det tar aldrig slut och de slutar aldrig” avfärdar min förman det hela med.