Själv minns jag speciellt väl min sliskige chef från långt bak i tiderna. Jag var kanske kring 20, han var dubbelt äldre och förlovad med min andra chef (som ägde företaget). Han började skicka sms och föreslå kaffebesök, ofta sent på kvällarna, jag svarade aldrig på meddelandena. En lördagskväll på stan känner jag hur någon lyfter på min hästsvans och nafs-biter mig i nacken. Där stod han och flinade. Jag blev förvånad och äcklad. På jobbet ställde han sig ofta lite för nära. Han rörde mig aldrig vad jag minns, förutom episoden med bettet då.
Jag minns hur jag berättade om episoden för mina vänner. Min kompis kille sa att jag borde prata med mina andra kolleger. Att sådana där människor aldrig ger sig på bara en endaste. Jag pratade aldrig med någon på jobbet, istället sade jag upp mig ”eftersom studierna tar sån tid”. Det blev helt enkelt för tungt att gå till jobbet och vara rädd.