Den här texten kunde i detalj handla om då jag som 15-årig oskuld blev drogad på en hemmafest och förgripen på. Han blev avbruten av sin flickvän, men jag fick leva med stämpeln som horan som lockat honom till otrohet. Den kunde också handla om våldtäkten något år senare, utförd av min dåvarande pojkvän som hämnd för att jag var på väg att lämna honom för en annan relation. Efteråt satt jag och tröstade honom. Den kunde också handla om killen som i sin ilska började dra mig i handlederna för jag hade ju betett mig så att jag lovat gå hem med honom för att ligga.
Det är skönt att inte behöva skriva ut dem. Ni har läst allt det här, ni vet redan. Och ni tror mig.
Alla kommentarer, händer, knuffar, stryptag, juckanden, byxbulor, sexköpsförslag riktade mot min kropp under åren i en oändlig räcka. Upptagna män som vill det ena, suktar efter det andra. Så den får handla om när en till slut fullkomligt ger upp. När det gör detsamma. När en är 26 år och redan gammal och trött.
Frilansade för en organisation som verkligen borde förknippas med allt annat än det som denna historia handlar om. På den tiden var den en av mina säkraste och ekonomiskt viktigaste uppdragsgivare. Även det här året bjöds det på julmiddag med alla tillbehör. Att alla deltog var alltid väldigt viktigt förmannen, en äldre herre. Den här middagen var årets största högtid för honom.
När maten dukats ut är förmannen redan sluddrig och såsig och talar om sina relationsproblem. Beställer drink på drink. Vi andra runt bordet drar med menande blickar slutsatsen att det är bäst att avsluta kvällen, men hur det nu råkar sig så blir jag sist kvar med honom när jag kommer från toaletten. Han såsar med betalningen och restaurangpersonalen ser förebrående på mig. Plikttroget stannar jag tills han säkert betalat för oss. När han sedan ska resa sig upp hålls han knappt på benen. Än en gång personalens förebrående blickar; tro inte att du får någon hjälp av oss (nähä, det är ju bara ni som serverat honom en flaska vin, en cognac och fem drinkar på raken trots att han är uppenbart berusad). I den pinsamma situationen tänker jag inte så långt som på att ringa efter en taxi utan bara på att få ut oss från restaurangen. Taxistolpen ligger hur som helst bara ett stenkast från restaurangen, han orkar säkert dit bara han får lite frisk luft. Väl ute i kylan och halkan inser jag att jag får leda honom dit. Han väger åtminstone två gånger min vikt och väl klängandes på mig börjar han gå an. ”Du är så fin, du är så snäll. Jag vill bara krama dig lite.” Händer som börjar fumla sig över mina bröst, som försöker ta sig in under jackan. Mera vikt på mig. Dregliga läppar mot min kind.
Det låter säkert cyniskt och inte alls utsatt men min första tanke är att jag har varit med om värre. I den här stunden känner jag mig mest förbannad faktiskt, och trots det lika ställd som alla tidigare gånger. Satans karlar! De är så fulla att de inte kan stå eller gå, vet var deras bankkort är eller var de bor, men tafsa och sliska, det hittar de märkligt nog alltid energi till. Här försöker man visa lite vanlig jävla medmänsklighet och det här är vad man får i tack. Varje. Jävla. Gång. Jag överväger att skuffa omkull honom i närmaste snödriva och lämna honom åt sitt öde. Men så gör ju inte en anständig människa. Så jag håller ut, försöker fösa undan hans händer och läppar så gott jag förmår och lyckas baxa honom fram till taxistolpen. En bil, ingen kö. Naturligtvis hamnar jag förhandla med taxichauffören (en man) som först inte vill ta honom med sig. ”Kan du inte åka med då?” frågar kusken surt. Jag vill bara skrika: se på oss för fan!! Kan du verkligen inte läsa den här situationen? Tror du på fullaste allvar att jag är på väg någonstans med detta fylle-as i ett mörkt baksäte? men får bara fram ett snäsigt ”vi inte ska åt samma håll”. Lyckas äntligen få fyllgubben att haspla ur sig sin adress. Får honom att ta fram plånboken och visa åt chauffören att han har betalningsmedel med sig. Gubben vill fortsätta ”kramas”, men jag får honom skuffad in i baksätet. De åker. Den lättnaden, vet ni.
Det är först på bussen hem som det verkliga obehaget kommer och äckelkänslorna väller över mig. Helvetes jävla helvete! Jag blev faktiskt utsatt för det här igen. Min kropp är inget mer än en snuttetrasa för alla dessa fulla män med relationsproblem. Allting utspelar sig framför mina ögon, på nytt och på nytt, varvat med mycket mycket värre minnen från förr. Minnen som han aldrig behöver konfronteras med eller ta ansvar för att han rört upp. Och så lukten – lukten som klibbat sig fast på insidan av mina näsborrar. Han luktade så illa. Sprit och otvättad gubbe. Får den där känslan att jag bara vill ställa mig i duschen och skrubba mig själv ren tills skinnet svider.
Väl hemma orkar jag inte hålla masken utan berättar för min man rakt upp och ner om kvällen. Det är skönt att bara få haspla det ur mig, jag har ju faktiskt ingen skuld i detta. Min älskade man blir förstås rasande. Det ska anmälas och högre chefer ska kontaktas. Han går på och går på. Det slutar med att jag får trösta honom också – igen – för att världen är en så otäck plats. Följande morgon är han fortfarande på krigsstigen, men jag är inte längre arg. Inte äcklad. Bara trött – till döden trött. Har redan bestämt mig inombords för att fega ur. Det är mitt namn som skulle figurera i en eventuell anmälan till förmannens chef. Och jag har varit där förr. När anklagelserna vänds tillbaka mot en själv. När saker viftas bort. När ens upplevelser ifrågasätts. När en mans närmaste krets börjar höra av sig och ta honom i försvar på mer eller mindre hotfulla sätt. Och nu var ju bara vi två där ute i snön den där kvällen. Vem skulle backa upp en ensam frilansares historia? Den här organisationen är dessutom världsmästare på att mörka dylika anklagelser. Var upplevelsen faktiskt så kränkande att den är värd allt det jag skulle bli tvungen att gå igenom om jag förde saken vidare? Så jag säger till min man: ”Tack älskling för ditt stöd men du får lugna dig, jag klarar av att reda ut den här saken själv”.
Samma dag får jag ett mejl av en ångerfull och bakfull uppdragsgivare som ”inte minns så mycket av gårdagskvällen” men som ändå är ”mycket ledsen om han uppfört sig illa” och ”tackar så mycket för min hjälp, utan mig vet han inte hur han skulle ha tagit sig hem”. Och han menar säkert vartenda ord han skriver. Klart är han ”ledsen” – nu. Det är bara det att det är så förbannat inrotat i hela vår våldtäkts- och fyllekultur att män från vaggan till graven får lära sig att kvinnor sist och slutligen inte har någon integritet när en man vill något, när han behöver något. När alkoholen väl raderat good guy-spärrarna, när man lite skrapar på de där schyssta grabbarnas yta, så kryper förtryckaren fram som en orm som ömsar skinn. Egot. Viljan. Bristen på empati. Jag. Jag först. Jag äger dig.
Jag skickar tillbaka ett passligt syrligt svar där jag påpekar att hans beteende var fullkomligt oacceptabelt men jag godtar hans ursäkt. Inget mer. Blir en del av tystnadskulturen. Det har blivit så förbannat inrotat i mig att göra så. Bara låta det gå. Det är lättast så för mig, tänker jag, och sorterar in ännu ett minne som aldrig kommer att göra livet lättare. Jag borde annorlunda men jag är så trött. Kort därefter avslutar jag samarbetet med organisationen.