Jag var olycklig efter att ett över 10 år långt förhållande tagit slut. En manlig vän kom och hälsade på, lyssnade när jag grät och pratade ur mig av besvikelsen och sorgen. Pratade och tröstade. Jag hade redan druckit ett glas vin innan min vän kom hem till mig. Han körde, så han drack ingen alkohol den kvällen.
Under kvällen tömde jag en vinflaska, blev ordentligt full alltså. I något skede tog han initiativ till fysisk närhet, kyssar, smek, och till slut samlag.
Jag sa aldrig nej, jag var omtöcknad och hade tappat omdömet. Nästa dag kände jag mig sviken av en gammal vän. Jag hade hjärtesorg, var upprörd och berusad. Han var nykter. Han visste vad han gjorde.
Lite senare tog jag mod till mig, beslöt mig för att ta saken till tals. Sa att det inte kändes okej, att det han gjort i princip kunde kallas utnyttjande. Även om vi hade haft sex någon gång för länge sedan betydde det inte att det fanns ett automatiskt samtycke för att jag blivit singel.
Min vän blev mycket upprörd över beskyllningen. Tyckte jag var oskälig, jag hade inte sagt nej, varit med på noterna. Ännu mer upprörd blev han när jag berättade att jag nämnt vad som hänt åt en annan manlig vän. Förstod jag inte att han kunde råka illa ut om jag gick och berättade sånt här?
Där tog en vänskap slut, och min tro på hyggliga män fick sig en smäll. Vi hade varit vänner sedan tonåren, och var över 30 när detta skedde. Det kändes extra tungt att bli av med nån jag betraktat som en nära vän, ungefär samtidigt som jag också blivit lämnad av min sambo.
Just detta med att när jag som bäst behövde kunna lita på mina vänners stöd, så svek han mig på detta sätt