Vittnesmål nummer 940

Jag var 11 år och var på ett sommarkalas ute på gården. Jag hade precis börjat sminka mig, men var ännu totalt omedveten om att min kropp kunde vara något sexigt. Det var min gudfar som ändrade på detta.

Jag skulle gå bakom huset för att hämta något när han följde efter mig. Han ropade på mig och bad mig komma till honom. Jag trodde han hade något viktigt ärende. Men istället bara stod han där och log och sneglade på mig. Han frågade om jag visste om att jag är vacker. Jag var totalt mållös och försökte skratta bort det, förstod inte riktigt vad som skedde. Då kom han närmare och sade att jag börjar se ut som en kvinna. Han blev intensivare med sina blickar på mig och frågade om jag kunde visa åt honom hur fint jag sminkar mig. Han frågade om jag skulle vilja sminka en man. Han bad mig komma in med honom, det skulle finnas något inomhus som jag skulle vilja se.

Hela min släkt var på gården ovetande om vad som skedde på andra sidan huset. Jag blev helt förlamad och bara skakade på huvudet och fick äntligen krafter att spinga iväg. Jag var panikslagen men höll tårarna tillbaka tills mamma äntligen slutade prata med människorna vid bordet, och tillät mig berätta vad jag har för ärende. Jag drog henne till sidan och genom all gråt förstod mamma att jag menade allvar.

Släkten fick veta vad som hänt och tillsammans tog de ett beslut om att inte berätta för min gudmor. Hon led av psykiska besvär då och de förklarade för mig att hon inte kunde hantera det. Jag var 11 år, men ingen frågade mig om jag klarade av att hantera det. Jag var mycket förvirrad och även om han inte rörde mig en gång slutade min barndom den dagen, den stunden. Den där oskyldigheten som skiljer ett barn från vuxna hade gått upp i rök.

Jag tvingades ta emot en kram av honom på varje födelsedag, konfirmation och studentfest. Le och tacka för presenten. Nu är jag 27 och har precis köpt mitt första hus. Gudmor har ringt tre gånger och frågat om de får komma på kaffe. Jag börjar vara utan ursäkter snart. Och jag älskar ju min gudmor, hon är också min moster.

Jag skulle så gärna vilja ha ett stort bröllop, men tanken på att ha den jäveln och snegla på mig när jag går upp till altaret får mig att rysa. Han förstör och skapar ångest för mig ännu 16 år senare, utan att göra nånting.

Nu är han dessutom morfar och hans äldsta barnbarn är en flicka på 9 år. Jag går ofta runt och funderar om det finns något jag kan göra för att hindra att det här någonsin sker igen. Tänk om han skadar henne värre än vad han skadade mig? Finns det något jag kan göra? Borde jag kontakta någon i hennes skola, men vem i såfall? Min kusin som är mamma till barnbarnet har ingen aning om hurudan man hennes pappa är. Jag har inga bevis på att han skulle skada sina barnbarn. Men vad om han gör det? Kan jag leva med mig själv då?