Min historia handlar om tvilsamt sex i ett långvarigt förhållande, som jag fortfarande lever i. Sex för husfridens skull alltså, någon annan som kan räcka upp en hand? För mig började det helt omedvetet, kanske jag i perioder hade mindre lust, och han blev sur. Han klagade på att vi hade så lite sex, jag fick bara mindre lust av allt klagande och tjatande. Jag ville länge vara ärlig mot mig själv och förhållandet och aldrig låtsas något som inte fanns där. Men så tänkte jag väl en eller annan gång, låt gå, så slipper jag väl höra tjatet några dagar. Och så den vetskapen om att _varje_ gång han kramades, ville pussas, smekas, så förväntade han sex. Att bli tvungen att tidigt, bara efter en liten kram, bara för säkerhets skull, nämna att jag orkar inte sex just nu. För att slippa göra honom besviken när vi ”gått längre”. Och att han då på en gång blev kall och släppte taget. Gick bort eller vände ryggen till i sängen. Fick han inte sex, vad var vitsen då liksom. Det blev en ond cirkel. Kramarna och pussarna slutade komma, jag vågade inte för att han då trodde vi skulle gå hela vägen, och han ville väl inte om det ändå inte blev sex.
Men det har faktiskt blivit lite bättre. Många år av tjat och prat, jag ser mig som insatt feminist som har koll på sakfrågor i ämnet. (Men ändå hamnar en lätt i typiska kvinnofällor) Vi är fortfarande tillsammans, har två barn och rätt så bra. Han har börjat förstå att inte alla kramar och smek måste betyda sex. Men det tog mååånga år. Ibland husfridsknullar jag faktiskt fortfarande. Bara enklast så (orkar inte förklara mig mer än så). Fast jag önskar att han och så många andra män från början kunnat lära sig att sex kommer inte från ingenting, sex kommer från närhet. Kyssar, smek och fina ord utan att det leder till något mer. Att visa att man bryr sig om varandra, på riktigt, utan någon tanke på att få knulla. Kan vi lära våra söner det, tillsammans?