Jag minns inte hur gammal jag var, kanske någonstans mellan sju och tio då jag utsattes för verbala sexuella trakasserier.
Jag var bara ett barn och förstod inte förrän långt långt senare att jag hade varit med om sexuellt ofredande. Jag förträngde händelsen men jag kommer ihåg att jag länge efter att detta skedde var obekväm med att ha för åtsittande kläder på mig. Jag skulle möta en vän. Jag hade ett par lila träningsbyxor, minns dessa byxor särskilt väl för de var nya och jag tyckte dom var väldigt fina, och en långärmad t-skjorta. Jag promenerar upp för backen i bostadsområdet där vi bor och ser en man (gubbe) stå på sin balkong och titta på mig då jag kommer gåendes. Jag minns att jag blev obekväm, att det kändes som om hans blick borrade sig rätt in i min kropp, jag ökade på stegen. När jag går jämsides med balkongen frågar han plötsligt om han får fotografera mig naken. Om jag är villig att gå med på det. Jag blir vettskrämd, får inte fram ett ord utan bara skakar på huvudet och springer iväg.
Det tog många år innan jag kunde gå samma väg och passera balkongen till hans lägenhet. I samband med #metookampanjen kom detta minne upp till ytan igen efter att ha varit undanskuffat under så många år. Jag skämdes så över vad som hade hänt, jag trodde att det var mig det var fel på att det var jag som hade gjort något tokigt, så jag berättade inte detta för någon utan tryckte bara undan det långt långt bak. Jag berättade det inte ens för min bästa vän eller min mamma. Nu i efterhand är jag så himla förbannad över att den här mannen kunde göra att jag som ett litet barn kunde känna en sådan skam över min egen kropp, att det är det min kropp ska användas till. Tittas på och exploateras för deras behov. Ett barn som bara borde få leka, springa omkring, klättra i träd och skita fullständigt i hur ens kropp ser ut så länge den fungerar och jag mår bra.
Efter 15 års tystnad valde jag till slut i samband med #metoo att berätta om denna händelse till min partner. Jag är glad att jag berättade det, men det var svinjobbigt. Jag har fått frågan varför jag inte delat med mig tidigare, varför jag hållit det inne så länge. Och svaret är att jag inte vet, jag antar att jag skämdes för något som jag inte borde ha behövt skämmas för. Att felet inte var mitt men att jag på något sjukt galet sätt vred det till det.
Mannen i fråga lever inte länge så han kan inte stå till svars för vad han har gjort. Och vete fasiken hur många andra barn och unga flickor han antastat på samma sätt. Det bodde många barn och ungdomar i det bostadsområdet där jag växte upp.