I ungdomen hade jag ett mycket destruktivt förhållande. Jag fick sitta och se på porrfilm med hans vänner och höra dem diskutera vilka kåta tjejer det eventuellt kunde finnas inom räckhåll. Och beundra planscher och andra grejer av lättklädda och avklädda flickor i hans hem.
När han skaffade internet försökte jag ge tips om nyttiga sidor. Svaret blev syrligt; har du inga porrsidor att tipsa om? Blev jag våt i regnet och nämnde det fick jag höra att kvinnor ska vara våta. O.s.v.
Han avslutade förhållandet med att konstatera att i ett riktigt förhållande har man en viss typ av sex ofta, vilket jag inte klarade av p.g.a. en sjukdom. Skrattande frågade han ändå om vi skulle ha avskedssex. Och tvingade sig på mig.
Fysiskt brukade han också tafsa på mig så att andra såg, t.ex. klämma på brösten. Värst var ändå det psykiska våldet. Kom han inte på annat kunde det till och med handla om saker som att min pappa var för trevlig, eller att hans mamma stekte godare plättar, så han ville inte ha min mammas. ”Alla andra” i min omgivning tyckte han var så trevlig, eftersom han inte betedde sig likadant mot dem som mot mig. Och vissa var öppet emot att vi bröt upp och skyllde det på mig. Det här var en orsak till att jag inte vågade göra det mycket tidigare.
Och en till:
På grund av vestibulit kan jag inte ha samlag särskilt ofta. Det här var ett problem för ett par ex-pojkvänner; men jag ska dela med mig av en historia. Killen hade tänkt sig att ett samliv skulle vara på ett visst sätt och på en aktivitetsnivå som han bestämde. När jag ställde upp på samlag och en gång tittade på klockan eftersom jag bara väntade att det skulle ta slut hade jag sårat honom rejält. En kvinna ska ju se villig ut liksom. Att jag skulle kunna vara sårad över att han inte slutar trots att det uppenbarligen inte är njutbart för mig längre, kom han tydligen inte att tänka på.