17 år gammal var jag på en fest med en kille som tidigare samma kväll kallat mig sin flickvän, jag var så nöjd över att någon och i synnerhet en äldre kille ville vara med mig. Under kvällen hamnar vi ensamma i ett rum, med säkert 20-30 personer utanför. Vi hånglar lite, allt är nytt och spännande, sen börjar han ta för sig mer och mer. Vill innanför mina kläder, jag säger nej. Ber honom sluta. Påpekar att det är människor utanför som kan komma in när som helst och JAG VILL INTE. Då är jag tråkig, och får höra att ”kom igen nu du är ju min flickvän, hur länge tänker du låta mig vänta?”. Eftersom han är otroligt full kommer jag mig ur rummet och ut till festen med mera människor, vem vet hur min kväll slutat annars?
Det som jag tycker är jobbigast med detta är för det första att det krävdes #meetoo kampanjen för att jag skulle inse att detta inte var okej, för det andra att jag faktiskt hade så lite respekt för mig själv att jag fortsatte vara i ett förhållande med den här personen och sen senare faktiskt låg med honom även om jag inte kände mig redo.
Efter detta har de funnits andra, vuxna män som borde vetat bättre, min pappas kompisar som tittat lite för länge, som mer än gärna hällt upp mera dricka, män på krogen vars hand letat sig till ställen var jag inte velat ha den även om jag gång på gång flyttat bort den. Den där kunde på jobbet som när jag stod på huk och fyllde på bröd i hyllan sa ”jag tycker så om när kvinnor står på knä framför mig”.
Jag äcklas av dem och sörjer för att jag inte satte mera värde på mig själv när jag var yngre, för att jag då tog dessa handlingar som komplimanger, för att jag på något vis trodde att de gav mig ett värde. Att det var något att eftersträva att vara någon som en man ville ha.