Vi var hos min väns storebror och festade, vi gick ut på en cigg när storebrorn blev närgången, han tryckte handen mellan mina ben. Jag fick panik och berättade åt mina bästa kompisar som var där men det var liksom ingen reaktion på det så jag sprang gråtande hem.
En annan gång på en efterfest med 2 män. En av de två männen trodde att han andra hade gått och att det bara var vi där. Jag minns inte detaljerna så bra men att han tryckte mig upp mot väggen så jag inte skulle komma loss, och att jag verkligen inte sänt honom några vibbar under hela kvällen. Som tur var den andra mannen på toaletten så han kom utrusande när jag ropade på hjälp och vi kastade ut honom. Vill inte riktigt fundera på vad som skulle ha hänt om jag varit ensam.
Växte även upp i en familj där jag under hela tonåren fick höra att jag är för fet, fick vågar i present och hur jag månne måste känna mig när min syster är så mycket vackrare. Jag som inte var överviktig och som aldrig jämförde mig eller tävlade med min syster.
När jag kom hem från första hjälpen eftersom jag skurit mig för djupt en gång och brast igråt och när jag berättade att jag skadat migsjälv en längre tid blev det bara oro över fotograferingen vi skulle ha och att mitt bandage kommer att synas. Ingen pratade riktigt om det efteråt.
I samma hushåll fick jag höra att man skall ”pissa på kvinnorna” vet ni sådär som hundar gör när de märker en lyktstolpe.
Jag skulle kunna fortsätta i timtal med dessa historier men nu är detta kanske inte vad som skall talas om här, men ville bara säga då jag vet att många föräldrar är med i gruppen och det diskuterades så fint om uppfostran! Att varken tala illa om sigsjälv eller andra inför barnen.
Såntdär skit ärrar en för livet, jag slutade ha kontakt med nästan hela min familj till slut.
Jag har ropat nej, gå bort jag vill inte. Men ändå känt mig ensam i en grupp med nära vänner jag trodde jag var säker i.
Var inte dendär vännen som bara tittar på.
Låt oss ropa nej för alla andra också, så hörs det lite bättre.