Day: 22 september, 2018

Jag har blivit trakasserad, cat-called, påtafsad utan att jag själv bad om det, dock råkade jag ut för en sak som förändrade allt. Något som fick mig att inse, FAN detta är inte okej.

En postiljon angrep sig på mig, jag bad honom att sluta gång på gång. Som tur förstod han efter en stund att nej betyder nej.

Säikähdyksellä selvittiin, men något har ändrat sig. Jag känner mig inte trygg att gå på gatan ensam efter klockan 21. Hur fan kan man tänka sig att komma på någons område på det sättet?

Det fina i denna händelse var att jag var påväg hem till en väninna där några av mina andra vänner också befann sig. De ringde genast polisen, de fick fast killen och nu har jag högst antagligen framför mig en rättegång.

Jag ville inte anmäla, jag ville glömma. Men är detta okej? Nej. Det skulle anmäls just för att detta inte skall hända igen. För alla dessa händelser som inte har blivit anmälda.

17 år gammal var jag på en fest med en kille som tidigare samma kväll kallat mig sin flickvän, jag var så nöjd över att någon och i synnerhet en äldre kille ville vara med mig. Under kvällen hamnar vi ensamma i ett rum, med säkert 20-30 personer utanför. Vi hånglar lite, allt är nytt och spännande, sen börjar han ta för sig mer och mer. Vill innanför mina kläder, jag säger nej. Ber honom sluta. Påpekar att det är människor utanför som kan komma in när som helst och JAG VILL INTE. Då är jag tråkig, och får höra att ”kom igen nu du är ju min flickvän, hur länge tänker du låta mig vänta?”. Eftersom han är otroligt full kommer jag mig ur rummet och ut till festen med mera människor, vem vet hur min kväll slutat annars?

Det som jag tycker är jobbigast med detta är för det första att det krävdes #meetoo kampanjen för att jag skulle inse att detta inte var okej, för det andra att jag faktiskt hade så lite respekt för mig själv att jag fortsatte vara i ett förhållande med den här personen och sen senare faktiskt låg med honom även om jag inte kände mig redo.

Efter detta har de funnits andra, vuxna män som borde vetat bättre, min pappas kompisar som tittat lite för länge, som mer än gärna hällt upp mera dricka, män på krogen vars hand letat sig till ställen var jag inte velat ha den även om jag gång på gång flyttat bort den. Den där kunde på jobbet som när jag stod på huk och fyllde på bröd i hyllan sa ”jag tycker så om när kvinnor står på knä framför mig”.

Jag äcklas av dem och sörjer för att jag inte satte mera värde på mig själv när jag var yngre, för att jag då tog dessa handlingar som komplimanger, för att jag på något vis trodde att de gav mig ett värde. Att det var något att eftersträva att vara någon som en man ville ha.

Vi var hos min väns storebror och festade, vi gick ut på en cigg när storebrorn blev närgången, han tryckte handen mellan mina ben. Jag fick panik och berättade åt mina bästa kompisar som var där men det var liksom ingen reaktion på det så jag sprang gråtande hem.

En annan gång på en efterfest med 2 män. En av de två männen trodde att han andra hade gått och att det bara var vi där. Jag minns inte detaljerna så bra men att han tryckte mig upp mot väggen så jag inte skulle komma loss, och att jag verkligen inte sänt honom några vibbar under hela kvällen. Som tur var den andra mannen på toaletten så han kom utrusande när jag ropade på hjälp och vi kastade ut honom. Vill inte riktigt fundera på vad som skulle ha hänt om jag varit ensam.

Växte även upp i en familj där jag under hela tonåren fick höra att jag är för fet, fick vågar i present och hur jag månne måste känna mig när min syster är så mycket vackrare. Jag som inte var överviktig och som aldrig jämförde mig eller tävlade med min syster.

När jag kom hem från första hjälpen eftersom jag skurit mig för djupt en gång och brast igråt och när jag berättade att jag skadat migsjälv en längre tid blev det bara oro över fotograferingen vi skulle ha och att mitt bandage kommer att synas. Ingen pratade riktigt om det efteråt.

I samma hushåll fick jag höra att man skall ”pissa på kvinnorna” vet ni sådär som hundar gör när de märker en lyktstolpe.

Jag skulle kunna fortsätta i timtal med dessa historier men nu är detta kanske inte vad som skall talas om här, men ville bara säga då jag vet att många föräldrar är med i gruppen och det diskuterades så fint om uppfostran! Att varken tala illa om sigsjälv eller andra inför barnen.

Såntdär skit ärrar en för livet, jag slutade ha kontakt med nästan hela min familj till slut.

Jag har ropat nej, gå bort jag vill inte. Men ändå känt mig ensam i en grupp med nära vänner jag trodde jag var säker i.

Var inte dendär vännen som bara tittar på.

Låt oss ropa nej för alla andra också, så hörs det lite bättre.

Jag hade nyss gått igenom en dramatisk separation och ”flydde” från min hemtrakt till en annan del av svenskfinland…trodde att jag måste: ”fixa allt”, på en gång. Till det hörde: KÖRKORT! Och sagt och gjort, så började jag ta körlektioner…”Läraren” kommenterade hela tiden mitt utseende, och att vi kanske skulle ta en ”Sväng till hans villa” o.s.v. Det värsta av ALLT, var när vi skulle öva halkkörning på isen, och han drog ner dragkedjan i brallorna och sa ”du får körkortet billigare, om du suger av mig”.

Lågstadieålder: sitter i bussen påväg till skolan då en man (50-60 år?) sätter sig bredvid. Plötsligt känner jag hur han nästan gräver på mitt övre lår underifrån, mellan bänken och mitt lår. Blev helt paff i situationen. Minns hur jävla förbannad jag blev och hans idiot-flin då jag tittar på honom då jag stiger upp för att hoppa av bussen. Väcker fortfarande äckliga minnen och vissa beröringar eller tankar om händelsen triggar en ångestkänsla. Copingstrategin för mig är fantasin om att sticka en gaffel i låret på mannen. Kanske en av de händelser som starkast påverkat mig.

13 år: min jämnåriga ”pojkvän” skickar sms att han vill göra ”sådan magi enbart killar kan göra”.

Snuskmeddelanden som titt som tätt dyker upp i inboxen på webbsidorna-domänen. För att inte tala om killar som visat snoppen eller bett om bilder i live webcam under msn-tiden.

17 år: random kille till gemensam bekant som babblar åt mig i fyllan, samtidigt som han klämde på mitt lår väldigt hårdhänt. Gemensamma bekanta (kille) ser, men gör inget trots att han ser mig vara obekväm.

18-19 år: killar som kramar och försökt pussa på krogen. Utvecklade bra ninjaskills, lyckades ducka ett antal gånger så att killarna inte kunde pussa mig.

21-22: blir frågad om att eskimopussa en kille under en studiefest på en lönnkrog. Samma kille tycker jag har snygga bröst och det ena och det andra. En killkompis läxar upp snuskkillen.

Bjuder hem en kille jag träffat på fest nån dag tidigare för en kopp kaffe, eftermiddag. Tydligen trodde han att det var invit till något annat också, då hans ”massera lite dina axlar”- försök inte leder dit han vill, utan situationen blir obekväm. Ber honom fara iväg, utan att något desto mer händer. Får nån dag senare arga och nedtryckande, skällande sms. Första gången jag påriktigt varit rädd att en kille flippar ut totalt, då han vet var jag bodde. Tur för stöttande vänner!

Råkar veta att han har gift sig och jag hoppas att han behandlar sin fru på rätt sätt…

25 år: monterar ihop en klients rullstol i hens gemensamma patientrum. En annan patient tycker att jag ska sedan fortsätta skruva på något hos honom, komma o sova med honom inatt osv. Ryter till med något snärtigt, han tystnar till. Han fick en anteckning i sin dagliga patientdokumentering om oanständigt beteende och sexuellt färgade förfrågningar. Misstänker att det inte ändå togs nån notis över saken av varken läkare eller annan sjukvårdspersonal.

Det började i årskurs 1. Killarna väljer mig som sitt mobbningsoffer och det fortsätter år efter år. ”Men de är ju bara så förtjusta i dig” säger lärarna.

Jag var tonåring och stod i kön till en konsert. Jag skulle möta någon kompis inne på området, så jag köar in själv.

Mitt i allt känner jag någon som tar mig på rumpan. Jag blir livrädd. Vem tar sig rätten att röra mig på det sättet?

Vänder mig sakta om efter en stund, där står en man i 50-årsåldern med händerna i jackfickorna, visslande medan han gungar på hälarna.

Och jag visste med en gång att det var han. Längre fram står 2 vakter, manliga. Men jag vågar inte säga något.

En annan gång är jag några år äldre, jag har körkort. Ställer upp som chaufför för några manliga bekanta. Jag möter upp dem i en lägenhet, men det visar sig sedan att bara en ska till krogen.

Jag får ta hans bil och skjutsa honom, stannar utanför krogen. Han tackar för skjutsen och ber mig köra hem bilen.

Sedan smeker han mig på armen och hastigt är handen nere mellan mina lår. Han kräver en kyss för att släppa. Jag gör som han säger, i paniken av att han ska släppa mig och och försvinna.

Jag kvider fram ett ”Va fan gör du?!” efteråt. Han kliver ur bilen, flinar stort och svarar ”Något ska jag väl ha för att du får köra min bil.”

Jag åker hem med hans bil och lämnar den vind för våg med nyckeln i. Jag skiter i om hans bil blir stulen. Han har flickvän men hon var upptagen med annat denna kväll. Det ger honom inte rätt att röra mig.

Jag har läst en del historier och faktiskt tänkt att jag måste vara ”skräckinjagande” som inte utsatts… Tills jag insåg att jag bara förträngt händelserna! Här en av dem:

Jag var ung och första gången ute på en omtyckt samlingsplats för ungdomar för att fira  midsommar. En äldre kille blev som besatt av mig. Han jagade mig genom bilar och över hela området. Till sist lät en man mig sitta i hans bil med dörrarna stängda. Men killen ville åt mig så han slog sönder sidorutan men knytnäven. En hel del av glassplittet fastnade i min kind. Det blödde. Det var det ingen som notera. Men killen åkte på stryk för att han slagit sönder en ruta.

Mitt i tumultet var det ändå en som såg mig. Han tog med mig på promenad och sa många tröstande ord!

Gick i gymnasiet. Hemmafest hos kompisar. Har inte hela bilden klar för mej då alkohol var inblandad. Minns iaf. att jag låg på en säng, halvt avslocknad och att det plötsligt var en massa folk i rummet. Minns att jag fick en flaska inkörd i underlivet, flera gånger. Minns att det även fanns tjejer i rummet i något skede, kompisar. Vet ej om någon sade något men de slutade inte iaf med det de höll på med. Vaknade nästa morgon och min kropp var klottrad på med tuschpenna. Känner ännu, nu när jag skriver detta inlägg, en sån fruktansvärd skam. Jag vet att det inte är jag som skall skämmas, men jag gör det ändå. Denna händelse har satt stora spår i mitt liv och mitt sätt att se på min kropp under många års tid. Jag har inte känt att min kropp är mitt tempel utan har känt att den är till för vem som helst, hur som helst, när som helst. Jag har bedövat mina känslor med alkohol, trängt undan denna händelse men i och med detta upprop vaknade känslorna till liv igen…

Jag har en bekant kille, god vän till min kompis pojkvän. Vi 4 brukade ofta hänga ihop förr. Killen sa en gång att han är intresserad av mig (ca 4 år sedan), jag sa att jag inte är intresserad av honom. Han skaffade strax efteråt flickvän men det var visst inget hinder för att trakassera mig sådär lagom vi var ju kompisar så det var väl okej…. T.ex nafsade han mig i låret en gång på en studiefest. Jag sa ifrån och han slutade. En annan gång var jag på hans villa med samma gäng, skulle gå och lägga mig men så tänker killen visst sova bredvid mig. Nej! Säger jag och jag lyckas få honom att förstå. Droppen kom då jag en gång reste en helg med samma gäng och vi sov i samma rum (jag stod inte för bokningen och antog då att jag kunde lita på att personen som bokade skulle boka eget rum åt mig, men nej). Killen tar tillfalle i akt och nyper mig ordentligt i låret, mitt i natten och jag ropar ”vad f*n gör du, sluta”!!! Varpå han fattar att sluta. Det här är kanske inte det värsta jag vart med om men nog har det ju påverkat mig massor och gett mig avsmak. Det värsta är ändå att min tjejkompis från det gänget inte ville tro mig, blånekade att något av detta kunde stämma, och försökte få med mig att småskratta åt händelserna och ”de aggressiva, kaxiga mentorerna som lilla jag tagit sig till”. För att ”killen ju inte är någon idiot”. .. Nämen just det, precis så är det, bara jag som överreagerade och fick skratta bort händelserna med bl.a andra goda vänner som förstod att jag var obekväm. Vad jag gjort åt saken är främst att jag tagit lite avstånd från dessa människor och fokuserat mer på dem jag faktiskt har förtroende för. Har nästan förträngt händelserna men tacka vet jag #metoo som gjort det möjligt för mig att öppna upp mig!

Min värsta upplevelser är en främlings oinbjudna händer på brösten en gång på stan ca 16 år sedan – då jag gick från en bar till nästa omringad av tre manliga vänner – o en halvbekants händer på min rumpa på en fest, för inte ens så länge sen. Jag sa ifrån, han bortförklarade sig. De andra männen på festen tog mitt parti och ”förövaren” (låter lite väl dramatiskt i det här fallet) lämnade festen. Inget värre, men likväl inga händer jag heller ville ha på min kropp.