För flera år sen var jag i ett emotionellt och verbalt, och till slut även sexuellt, våldsamt förhållande. Min dåvarande pojkvän gillade att kalla mig hora på fyllan, fälla kommentarer om mitt ätande och min vikt för att han kände till min ätstörning, kalla mina vänner och mig fula saker och bete sig som vidrigt på alla sätt. Han var sjukt charmig i början, men blev gradvis mer och mer elak och nedvärderande. Till slut hatade nästan alla mina vänner honom och jag skämdes för hur han betedde sig. Men jag var så otroligt nertryckt och sönderbruten vid dethär laget att jag inte klarade av att gå ifrån honom. Jag var livrädd för att göra honom arg eller missnöjd.
Mot slutet vågade jag aldrig säga emot. När han ville ha sex var jag flera gånger för rädd för att säga nej, jag ville inte höra hur dålig jag var. Jag ville hålla honom nöjd och också hålla honom kvar. Så jag bara låg där, blundade och grät. Jag fattade inte på flera år att han gjorde fel. Jag sa ju aldrig nej. Jag hoppades att han skulle märka att jag grät och sluta. Men han märkte, utan att sluta. Jag fick bara höra att det är ju rätt jobbigt att knulla när den andra ligger och lipar.
Nu flera år senare fattar jag att det inte var mitt fel. Men nu har jag också börjat lida mest av det som hände. Jag fick en panikattack på vappen när jag druckit och låste in mig på toan och skrek ”jag ville ju inte” och bankade huvudet i väggen. Ibland då min alldeled underbara, snälla och trygga pojkvän rör vid mig, helt osexuellt, fryser jag till och känner att jag inte kan andas. Jag har bett min pojkvän att inte vara den som tar initiativ till sex då jag kan fortfarande känna att jag inte har rätten att säga nej. Jag har mardrömmar om det som hände. Jag har totalt blockerat flera detaljer. Jag minns inte hur många gånger det hände, bara att det var mera än en. Jag minns var det hände och att det var vinter.
Jag önskar ibland att jag inte skulle behöva minnas alls. Men mest önskar jag att jag aldrig träffat hela människan. Eller att jag gjort slut. Fortfarande någonstans skyller jag på mig själv. Jag stannade. Jag sa inte nej. Jag överreagerar. Logiskt vet jag att det inte är så, men skulden och skammen sitter kvar. Jag hoppas att dethär inlägget kan funka på nåt terapeutiskt vis. Om inte för mig så kanske för någon annan som upplevt något liknande.