Day: 23 september, 2018

(I den långa raden av hemska historier är det här en riktig lättviktare, men kanske ett belysande exempel på hur man såg på sexuella trakasserier för bara ett par decennier sedan.)

I mitten av 90-talet. Jag är med i en förening som har ordnat en tillställning dit bland annat en känd politiker har bjudits in. På lunchen efteråt vill man att jag ska sitta bredvid politikern, han sägs nämligen gilla unga kvinnor, så det är väl föreningens sätt att tacka honom för att han har ställt upp. ”Bli inte förvånad om han tafsar på dig under bordet”, får jag höra.

Lunchen förlöper väl, politikern beter sig fullständigt korrekt. Men i ögonvrån ser jag ett par av mina kolleger i föreningen som sitter och gör menande gester och flinar och apar sig. Efteråt frågar de förväntansfullt hur det gick – och verkar bli grymt besvikna över att jag inte ”dög” åt politikern, eftersom jag inte utsattes för några sexuella trakasserier från hans sida…

I slutet av 80-talet. Jag har nyss fyllt 20 och har haft turen att få en hyresbostad av en känd finlandssvensk sammanslutning. En dag vill en högt uppsatt person i sammanslutningen komma och inspektera bostaden. Han blir bjuden på kaffe, han berättar vilket jättejobb det var att renovera bostaden och hur dyrt det var, vi småpratar om ditt och datt. När han har gått märker jag att han har glömt sin attachéväska.

Mycket tidigt följande morgon ringer det på dörren, jag öppnar, så yrvaken att jag knappt vet vad som sker. Det är den högt uppsatta personen som kommer för att hämta sin väska. Den står i hallen – men utan att jag riktigt vet hur det går till ligger vi plötsligt i min säng. Jag protesterar inte, det är inget våld inblandat, men det är verkligen inte frivilligt från min sida. Jag blir på något sätt paralyserad och bara låter det ske. Kanske för att det är bäst att inte bråka med en person som är så inflytelserik och har så mycket att säga till om inom många sektorer – bostäder, stipendier, jobbmöjligheter…

Det hela är över på några minuter, han stiger upp och går utan ett ord.

Under årens lopp har han ibland figurerat i medierna, ofta har han då nämnt sin familj. Undrar om hans hustru vet att han gick omkring med kondomer i kavajfickan ifall det skulle dyka upp någon lämplig ung kvinna att ge sig på?

En av mina egna upplevelser hände när jag var femton år.

En av mina skolkamrater fyllde femton år och hade bjudit in alla nior i skolan till en jättestor födelsedagsfest. Festen ordnades i en hyrd lokal och jag kan inte minnas att där skulle ha funnits några vuxna på plats. Jag hade testat alkohol ett par gånger innan och hade fått tag på fyra cider inför festen. Början av kvällen gick bra, vi dansade och hade jätteroligt. Jag drack mina cider och i något skede märkte jag att jag blev allt snurrigare. På dansgolvet var det en kille som jag inte kände, som började dansa med mig, smeka mig på rumpan och kyssa mig. Jag var vid det laget väldigt full och orkade knappt stå upp.

Jag minns att han drog iväg mig till kapprummet och lade ner mig på en bänk bland alla jackorna. Jag var inte intresserad av honom, visste inte vem han var, inte ens hans namn. Han kysste mig och allt snurrade. Jag domnade bort och vaknade till av att han öppnat mina byxor och höll på att dra ner dem. Trots mitt tillstånd fick jag kraft att resa mig upp. Jag skuffade undan honom, drog upp mina byxor och gick iväg. Resten av kvällen spydde jag på toan och åkte sedan hem med taxi. Jag pratade aldrig med någon om vad som hänt, jag skämdes över att jag varit så full och tyckte det var mitt eget fel. Det tog flera år innan jag insåg att jag varit nära att förlora oskulden i en våldtäkt den kvällen.

För flera år sen var jag i ett emotionellt och verbalt, och till slut även sexuellt, våldsamt förhållande. Min dåvarande pojkvän gillade att kalla mig hora på fyllan, fälla kommentarer om mitt ätande och min vikt för att han kände till min ätstörning, kalla mina vänner och mig fula saker och bete sig som vidrigt på alla sätt. Han var sjukt charmig i början, men blev gradvis mer och mer elak och nedvärderande. Till slut hatade nästan alla mina vänner honom och jag skämdes för hur han betedde sig. Men jag var så otroligt nertryckt och sönderbruten vid dethär laget att jag inte klarade av att gå ifrån honom. Jag var livrädd för att göra honom arg eller missnöjd.

Mot slutet vågade jag aldrig säga emot. När han ville ha sex var jag flera gånger för rädd för att säga nej, jag ville inte höra hur dålig jag var. Jag ville hålla honom nöjd och också hålla honom kvar. Så jag bara låg där, blundade och grät. Jag fattade inte på flera år att han gjorde fel. Jag sa ju aldrig nej. Jag hoppades att han skulle märka att jag grät och sluta. Men han märkte, utan att sluta. Jag fick bara höra att det är ju rätt jobbigt att knulla när den andra ligger och lipar.

Nu flera år senare fattar jag att det inte var mitt fel. Men nu har jag också börjat lida mest av det som hände. Jag fick en panikattack på vappen när jag druckit och låste in mig på toan och skrek ”jag ville ju inte” och bankade huvudet i väggen. Ibland då min alldeled underbara, snälla och trygga pojkvän rör vid mig, helt osexuellt, fryser jag till och känner att jag inte kan andas. Jag har bett min pojkvän att inte vara den som tar initiativ till sex då jag kan fortfarande känna att jag inte har rätten att säga nej. Jag har mardrömmar om det som hände. Jag har totalt blockerat flera detaljer. Jag minns inte hur många gånger det hände, bara att det var mera än en. Jag minns var det hände och att det var vinter.

Jag önskar ibland att jag inte skulle behöva minnas alls. Men mest önskar jag att jag aldrig träffat hela människan. Eller att jag gjort slut. Fortfarande någonstans skyller jag på mig själv. Jag stannade. Jag sa inte nej. Jag överreagerar. Logiskt vet jag att det inte är så, men skulden och skammen sitter kvar. Jag hoppas att dethär inlägget kan funka på nåt terapeutiskt vis. Om inte för mig så kanske för någon annan som upplevt något liknande.

Min far är ett as. En sex addict. I tidiga tonåren var jag den enda som hade dator i vårt hushåll och jag lät min far använda den. Jag hittade hans gömmor av bilder i olika mappar ”gömda” bakom vardagliga filnamn. Bilder på nakna kvinnor med stora kukar i sig. Bilder på halvnakna tonåringar på stranden.. Jag började hitta bilder var min far hade photoshoppat in min mors ansikte på de nakna kvinnorna i porrbilderna. Och min mosters ansikte. I näthistoriken hittade jag nätsidor till olika porrsidor och datingsajter och jag bad till Gud att han inte hade laddat upp bilderna på min familj for every one to see. En dag hittade jag en mapp med bilder var mitt och min systers namn stod. För en sekund föll min värld ihop, men när jag öppnade bilderna visade sig bara vara samma gamla äckliga bilder som min far hade försökt gömma. Jag kände mig lättad. Lättad men ändå äcklad. Äcklad över hur min far kunde vara ett sådant as och göra så här mot min mor men mest äcklad över mig själv för att jag inte sade något till henne. Till någon.

Drygt 15 år senare har jag fortfarande aldrig sagt något till någon. Jag har inte ens skrivit ner det. Inte ens tänkt på det på många många år förrän nu. Jag älskar min far och han har varit en bra pappa för mig och jag vet att han älskar mig och att jag är en av det viktigaste han har, så därför väljer jag att vara anonym. Jag är fortfarande arg på mig själv för att jag är en fegis och aldrig sade något åt min mor. Jag var tretton och allt jag ville var att vi skulle vara en lycklig familj och att ingen skulle bli sårad. Nu är de tiderna förbi och allt är in the past, men jag kan inte låta bli att vara lite rädd för att min far faktiskt laddade upp bilderna på nätet och att de ska dyka upp i något sammanhang. Jag skulle aldrig förlåta mig själv.

Idag slog det mej… Vet inte om jag handlat rätt eller fel i fråganom detta. Men allt det som sker i ens barndom, som flicka: ta på tissar, påpeka utseende och de värsta av saker ni berättat här… Det blev skämmigt och tabu för att ingen berättade åt mej i barndomen att detta kan ske och om det sker så ska jag berätta genast. Klart det var ”mitt fel” om min mamma aldrig sa och pratade med mej om detta innan. Jag har en dotter som är sju år och idag pratade vi om att det kanske kan hända saker som känns konstigt och obekvämt. Det kommer kännas fel och det som känns fel så ska hon genast berätta åt mej. Att hon kan lita på mej. Känns fel på ett sätt att frånta en del av mitt barns oskyldiga syn på världen men bättre nu än när det är försent. Gjorde jag fel? På något sätt känns det som att dethär är en väg att gå för att framtidens flickor ska våga och förstå.

Har haft otrolig oro och ångest över att skriva hit, men känner dock att detta utrymme är rätt ställe och att min röst ska fan bli hörd.

Har flera upplevelser, men tar upp en. Det var nyår, firade med kompisgäng. Med i gänget fanns en jappe, vi kan kalla honom A. Han berättade i början av kvällen att jag var snygg, jag skrattade och tackade, osäker på vad han menade. Under kvällen forstatte hans kommentarer, även om jag klargjorde att jag var upptagen och inte alls intresserad (även om min relationsstatus inte borde ha någon skillnad).

Kvällen fortsatte, och vi lade oss till sängs något berusade. Vi sov på madrasser brevid varandra. Under natten vaknade jag till att han rörde mig, överallt. Jag var för full och trött, fick inte ett ord ur mig.

Nästa morgon drog alla hem, och jag började fatta vad som skett. Skrev honom ett sms där jag berättade att de han gjort var så jävla fel…hans svar var ett jävla ”förlåt va full, d ska int hända pånytt.

Det som gjorde skitet värre var att jag nästa dag ringde till min dåvarande pojkvän, full av ångest och sorg och skam, och berättade vad som skett. Hans svar var något i stil med ”du ska va tacksam att jag inte tar det som otroghet!”

Vet ni vad det sjukaste är… jag var tacksam.

Blir otroligt ledsen/arg när jag sitter och läser vad andra har varit med om, känner igen mig i så
många berättelser, dock så inspirerar det mig att orka var stark och att orka kämpa vidare!

Har idag halva dagen suttit och funderat om jag skall dela med mig om att jag blivit sexuellt utnyttjad eller inte, men jag bestämde mig för att dela med mig!

Blev som 15-åring tillsammans med min allra första pojkvän. Jag minns ännu hur glad jag var över att ha någon som tyckte om mig påriktigt, trodde jag då.

Jag hade då vi denna tidpunkt inte ännu haft sex och var nog inte heller redo för det.

När vi började att träffas minns jag hur han tjatade om att han ville att jag skulle ”sitta på honom”, och hur han ville lära känna mig ”kropsligt” som han sa, jag sa till honom att jag inte var redo och att jag inte ville, trots detta så varje gång vi var ute och körde så försökte han tränga ner sin hand i mina byxor och försökte tränga handen innanför bhn, trots att jag bad honom att sluta så fortsatte han. Till sist pga hans tjat om att han ville ha sex så gav jag mig, jag minns ännu i denna dag att jag inte ville men gjorde det ändå för jag tyckte ju om honom, och han var ju min pojkvän? Detta fortsatte varje gång vi träffades, det enda han ville va att ha sex, detta pågick i ca 1,5 år.

3 gånger tvingade han mig utan kondom, så jag var tvungen att ta akutpiller för att inte riskera att bli gravid.

Under denna tid hade han även andra bakom min rygg som han vänstrade med. Det var en kväll som han hade varit ut och kört med sin kompis och jag fick följa med, denna gång hade jag sex med honom i hans kompis bil. Därefter åkte vi och hämtade en annan tjej, jag såg hur han kysste henne men jag vågade inte säga till, de skjussade hem mig och jag fick därefter veta att han hade haft sex med henne direkt efter att jag har blivit hemskjussad.

Jag minns ännu hur han blev sur och ”hotade” att åka och ha sex med en andra om jag inte ville det, han hade sex med andra bakom min rygg ändå. Har flera gånger blivit kallad hora av honom just pga jag inte velat, jag trodde länge att det var min skyldighet att att ha sex med honom och jag la alltid skulden på mig själv.

Denna man har idag dock åkt fast, åkt fast för sexuellt utnyttjande av minderåriga, jag själv har ej anmält honom och varit delaktig för jag har känt att jag hade inte orkat med sånt.

Det tog flera år förrän jag insåg vad jag hade varit med om, för ca 1 år sen har jag börjat gå hos psykolog just pga dålig självkänsla, självhat och ångest just pga detta som hänt. Jag är också väldigt ”försiktig” av mig när det kommer till män i dagens läge.

Men idag mår jag mycket bättre och har en pojkvän som jag mår bra med!

När jag var fyra år var det en femårig pojke som sprang efter mig och försökte dra ner mina byxor på dagis. Den förfärliga stress och illamående jag kände då kan jag fortfarande känna när jag tänker på det. Det var en del av en lek där jag skulle bestraffas för att jag tittat åt ett håll man inte fick titta åt, trots att jag inte aktivt var med i leken. En annan pojke fick sina byxor neddragna. Dagistanterna, som jag upplevde som kloka och pålitliga vuxna, tog nog tag i saken, men hur hemskt det kändes för mig förstod de knappast. Något år senare var det en annan pojke som jagade mig på gården och håll fast mig bakifrån när han fick fast mig. Samma känsla av ångest och panik kände jag som året innan. De vuxna sa att jag inte skulle bry mig om det, han tycker bara om dig, sa de.

När jag sedan nådde åldern där sexualiseringen börjar på allvar och drabbades av den vanliga högstadiejagongen, så önskade jag i flera år att jag hade varit en pojke. Jag förstod inte då varför, utan var rädd för att jag var lesbisk.

Jag har varit ganska förskonad från sexuella trakasserier utanför förhållanden, utom en gång då jag blev tvångskysst på en krog, av en finskspråkig person som fått för sig att jag tillbringade kvällen med honom och som blev förbannad då min pojkvän dök upp.

Inom förhållandena, där jag försökt lita på män och verkligen släppt dem nära mig, har det sett annorlunda ut. Min förra man ägnade sig åt en sådan stark psykisk misshandel att jag ofta gick med på sex bara för att slippa hans tjatande, surande och grälande. Min nuvarande sambo har våldtagit mig några gånger. Jag har då sagt att jag inte vill ha sex, men sedan har han ändå börjat ta på mig, och till slut haft sex med mig trots att jag inte i något skede visat att jag är med på det, ens rört honom. Några gånger har jag gråtit. Förstås kunde jag mer aktivt ha gjort motstånd, men jag har varje gång tänkt att han kommer inte göra det, jag har ju redan sagt nej. Sedan har jag bara mentalt förflyttat mig någon annanstans, för att jag inte orkat ta in vad oms händer, att den jag älskar så mycket behandlar mig så respektlöst.

Sedan en historia från en annan vinkel, men som också är en sorts övergrepp, eller åtminstone total brist på respekt:

När jag skilde mig från min exman var jag mycket deprimerad och kände att jag inte hade någonstans att ta vägen, ingen jag kunde lite på. Min nuvarande sambo var då den enda jag orkade vara tillsammans med. Han fanns där för mig och jag kände att jag kunde lita på honom. Tills jag blev misstänksam och kollade hans facebookmeddelanden en dag. Det var som att falla ner från ett flera våningar högt hus, bara falla och falla: han som jag hade litat på, han hade skrivit meddelanden åt ett stort antal andra kvinnor. Bett om nakenbilder, själv skickat, frågat om de kunde träffas, och så vidare. Allt medan jag behövde vara hemma med mina barn och inte hade tid med honom, eller han sade sig vara för trött för att komma och träffa mig. När jag konfronterade honom förklarade han att det inte betydde något, det var bara prat, han skulle aldrig aldrig röra någon annan, och så vidare. Men inom mig föddes den desperata frågan: varför räcker det inte med mig? vad är det för fel på mig? Jag, som hade börjat hitta tillbaka till mig själv, slutade igen att träna, för vad spelade det för roll hur jag såg ut, jag räckte ju inte till ändå. Jag föreslog sex så ofta vi bara hade tillfälle, för att han inte skulle ha tid att fundera på andra. Jag gick redan i terapi vid det här tillfället och det här ämnet fick mycket utrymme hos terapeuten, som alltid betonade att det ÄR en stor sak, inget jag ska förminska. Jag valde ändå, efter mycket funderade att stanna med honom, men jag har haft svårt att lita på honom efter det här, det har lett till en paranoia som bland annat medfört att jag allt som oftast kollat hans messenger – vilket gjort att han å sin sida regelbundet bytt lösenord på sin telefon – men utan att kunna tala om saken med mig.

I somras blev jag själv kontaktad av en betydligt äldre, gift man som jag bara träffat några gånger. Han ville skriva med mig, vilket han också gjorde, men ju fullare han blev på kvällarna, desto mindre prat och desto mer inviter blev det frågan om. Jag tror det här fick poletten att till slut trilla ner hos min sambo, hur motbjudande den sortens kontakter är, hur lite man som kvinna vill ha sånt. I slutet av sommaren, när den här mannen föreslagit att jag skulle komma till hans skontor för att han skulle få känna på mig, sade jag ifrån att nu fick det räcka, jag ville inte alls prata med honom mera. Nu har han börja skriva igen, för han vill ju bara prata som han säger, och fastän jag genast skrev att jag inte är intresserad fortsätter han höra av sig, senast igår.

Jag är redan ganska gammal, trots att det inte känns så. Det sorgliga är, då jag ser tillbaka är den ilska, frustration och energi jag lagt ner för att få vara en hel mänska. Det finns hur många incidenter som helst, dock inga traumatiska, mer påpekanden, lätt tafsande, objektifierande, förminskande, men mest av allt sörjer jag att inte ha varit jämställd…..