Vittnesmål nummer 689

När jag var fyra år var det en femårig pojke som sprang efter mig och försökte dra ner mina byxor på dagis. Den förfärliga stress och illamående jag kände då kan jag fortfarande känna när jag tänker på det. Det var en del av en lek där jag skulle bestraffas för att jag tittat åt ett håll man inte fick titta åt, trots att jag inte aktivt var med i leken. En annan pojke fick sina byxor neddragna. Dagistanterna, som jag upplevde som kloka och pålitliga vuxna, tog nog tag i saken, men hur hemskt det kändes för mig förstod de knappast. Något år senare var det en annan pojke som jagade mig på gården och håll fast mig bakifrån när han fick fast mig. Samma känsla av ångest och panik kände jag som året innan. De vuxna sa att jag inte skulle bry mig om det, han tycker bara om dig, sa de.

När jag sedan nådde åldern där sexualiseringen börjar på allvar och drabbades av den vanliga högstadiejagongen, så önskade jag i flera år att jag hade varit en pojke. Jag förstod inte då varför, utan var rädd för att jag var lesbisk.

Jag har varit ganska förskonad från sexuella trakasserier utanför förhållanden, utom en gång då jag blev tvångskysst på en krog, av en finskspråkig person som fått för sig att jag tillbringade kvällen med honom och som blev förbannad då min pojkvän dök upp.

Inom förhållandena, där jag försökt lita på män och verkligen släppt dem nära mig, har det sett annorlunda ut. Min förra man ägnade sig åt en sådan stark psykisk misshandel att jag ofta gick med på sex bara för att slippa hans tjatande, surande och grälande. Min nuvarande sambo har våldtagit mig några gånger. Jag har då sagt att jag inte vill ha sex, men sedan har han ändå börjat ta på mig, och till slut haft sex med mig trots att jag inte i något skede visat att jag är med på det, ens rört honom. Några gånger har jag gråtit. Förstås kunde jag mer aktivt ha gjort motstånd, men jag har varje gång tänkt att han kommer inte göra det, jag har ju redan sagt nej. Sedan har jag bara mentalt förflyttat mig någon annanstans, för att jag inte orkat ta in vad oms händer, att den jag älskar så mycket behandlar mig så respektlöst.

Sedan en historia från en annan vinkel, men som också är en sorts övergrepp, eller åtminstone total brist på respekt:

När jag skilde mig från min exman var jag mycket deprimerad och kände att jag inte hade någonstans att ta vägen, ingen jag kunde lite på. Min nuvarande sambo var då den enda jag orkade vara tillsammans med. Han fanns där för mig och jag kände att jag kunde lita på honom. Tills jag blev misstänksam och kollade hans facebookmeddelanden en dag. Det var som att falla ner från ett flera våningar högt hus, bara falla och falla: han som jag hade litat på, han hade skrivit meddelanden åt ett stort antal andra kvinnor. Bett om nakenbilder, själv skickat, frågat om de kunde träffas, och så vidare. Allt medan jag behövde vara hemma med mina barn och inte hade tid med honom, eller han sade sig vara för trött för att komma och träffa mig. När jag konfronterade honom förklarade han att det inte betydde något, det var bara prat, han skulle aldrig aldrig röra någon annan, och så vidare. Men inom mig föddes den desperata frågan: varför räcker det inte med mig? vad är det för fel på mig? Jag, som hade börjat hitta tillbaka till mig själv, slutade igen att träna, för vad spelade det för roll hur jag såg ut, jag räckte ju inte till ändå. Jag föreslog sex så ofta vi bara hade tillfälle, för att han inte skulle ha tid att fundera på andra. Jag gick redan i terapi vid det här tillfället och det här ämnet fick mycket utrymme hos terapeuten, som alltid betonade att det ÄR en stor sak, inget jag ska förminska. Jag valde ändå, efter mycket funderade att stanna med honom, men jag har haft svårt att lita på honom efter det här, det har lett till en paranoia som bland annat medfört att jag allt som oftast kollat hans messenger – vilket gjort att han å sin sida regelbundet bytt lösenord på sin telefon – men utan att kunna tala om saken med mig.

I somras blev jag själv kontaktad av en betydligt äldre, gift man som jag bara träffat några gånger. Han ville skriva med mig, vilket han också gjorde, men ju fullare han blev på kvällarna, desto mindre prat och desto mer inviter blev det frågan om. Jag tror det här fick poletten att till slut trilla ner hos min sambo, hur motbjudande den sortens kontakter är, hur lite man som kvinna vill ha sånt. I slutet av sommaren, när den här mannen föreslagit att jag skulle komma till hans skontor för att han skulle få känna på mig, sade jag ifrån att nu fick det räcka, jag ville inte alls prata med honom mera. Nu har han börja skriva igen, för han vill ju bara prata som han säger, och fastän jag genast skrev att jag inte är intresserad fortsätter han höra av sig, senast igår.