Hela högstadiet kände jag obehag inför en ung manlig lärares lektioner. I klassrummet fanns bilder av Jessica Alba som poserade i bikini och lektionerna präglades ofta av skämt med sexuella undertoner. Fackförbund, ja det uttalas ju precis som fuckförbund, höhö, och så vidare. Ibland användes kvinnliga elever i opassande exempel, som gången då vi skulle föreställa oss att en klasskompis och läraren sov i samma säng. Det handlade alltså inte om handgripliga trakasserier utan om ett ständigt gränsöverskridande av en person som var vuxen och som borde vetat bättre och det gav mig ångest.
Efter att jag gått ut högstadiet tog min kompis, som han fortfarande undervisade, upp hans beteende med rektorn. Skolan hanterade situationen katastrofalt dåligt. Min vän var till exempel tvungen att utan förvarning eller vuxet stöd diskutera hans uppförande tillsammans med honom och rektorn. Läraren vägrade att inse se det problematiska i sitt beteende och framställde sig själv som ett offer. Både läraren och andra elever skuldsatte min vän som lämnades vind för våg av skolan.
Vi diskuterade händelsen i samband med #metoo och först då insåg hon att det inte var hon som gjorde fel den gången. Men i över tio års tid har hon alltså känt skuld över att hon försökte ta upp problem med en lärare vars blotta närvaro gjorde mig obekväm och ångestfylld.