Vittnesmål nummer 628

Här är en av mina mest traumatiska händelser. Minnena är till en del suddiga.

Allt började som en vanlig födelsedagsfest hos en av mina bästa vänner. Jag var mellan 16-17 år gammal vid denna tidpunkt. Vid denna tidpunkt led jag av depression, daglig ångest, oro, panikångest och utvecklade även ätstörning och självskadebeteende. Festen hos min bästa vän var en rätt vanlig födelsedagsfest för 16-18 åringar som utspelade sig någonstans i Svenskfinland. De som ville fick dricka alkohol på festen.

Jag som så många andra i min ålder drack alkohol, tyvärr. Vid denna tidpunkt hade jag börjat använda alkohol som en flykt från verkligheten. Jag drack alkohol för att kunna slappna av och dämpa min ångest. Festen började, jag började dricka. Vi började även dansa, prata och hade roligt. Jag tyckte det var så himla skönt att äntligen få ett avbrott från mina psykiska problem som var min vardag. Min ångest sjönk och jag hade roligt tillsammans med många fina vänner. Men det tog inte många timmar innan hela kvällen blev förstörd.

Denna kväll nådde jag en gräns rent psykiskt. Jag föll ihop. All den smärta, ångest, alla mörka tankar jag bar på kunde jag inte längre hålla inom mig. Mina tårar rann och jag skrek. Jag skrek och grät av hela mitt hjärta av hela min söndriga själ att “jag vill dö”. Jag ville slippa all den smärta och ångest jag bar på. Jag ville ha ett slut på allt. Detta var ett rop på hjälp. “Snälla någon, se mig, hör mig, hjälp mig” !

Det jag minns är att jag låg på en veranda utomhus. Det började mörkna och det kändes som att jag låg där i flera flera timmar och bara grät och skrek. Av alla som var med på festen, alla vänner, alla klasskamrater, ingrep endast två till tre personer. Resten stod och tittade, stirrade och lyssnade till mig som grät och skrek.

Det var mina allra närmaste vänner som satt hos mig, som hjälpte mig och som verkligen såg mig. De torkade mina tårar och hjälpte mig senare in i huset till ett avlägset rum. Där låg jag och i något skede hade de ringt efter min dåvarande pojkvän. Min dåvarande kille kom och la sig bredvid mig och hörde hur jag bönade om att få dö. Han höll om mig och tröstade mig.

Efter att jag på något sätt började lugna ner mig och slutade skrika blev jag helt tom och gick i chock. Jag har inget minne över hur jag tog mig upp från golvet och ut ur rummet och ut ur huset. Men till slut åkte vi från festen hem till dåvarande killen. I något skede anlände vi hemma hos honom och jag var fortfarande i chock.

Det jag minns och kommer ihåg är att allt jag ville var att somna in och glömma denna kväll. Jag lade mig ner i sängen i hopp om att få sova, men i något skede började min kille kyssa mig, smeka mig och vi hade slutligen sex. Jag var fortfarande mycket berusad, totalt nedbruten och chockad. Hela min kropp skrek av rädsla av hopplöshet att jag inte ville ha sex. Hela min kropp skrek av panik över att bli smekt och använd. Ville skrika men kunde inte. Jag var i chock.

Det jag minns är hur jag bara låg där och blev använd. Jag grät under hela sexakten i det mörka rummet. Jag kan fortfarande inte förstå hur kan man vilja ha sex samma kväll ens flickvän har skrikit och bönat om i flera timmar om att få dö och sluta leva?

Ärligt vet jag inte vad jag skall kalla detta. För nej jag blev inte dragen i håret till sängen. Nej han tog inte i mig hårt, han slog mig inte. Jag sade inte verbalt nej. Jag vara ju också mycket berusad. Han som gjorde detta var inte en främling utan någon som jag då litade på, någon som skulle skydda mig och älskade mig. Jag upplevde mig extremt sexuellt utnyttjad av någon jag då älskade.

Oberoende vad man kallar detta, sexuellt utnyttjande, sexuellt våld eller ett övergrepp så är det något som trots all satt djupa spår i mig. Som är mycket svårt för mig att förstå, att tänka på och att vilja minnas. Jag har än idag extremt svårt ibland för fysiskt kontakt från män och även till min nuvarande fästman. För jag kan inte få bort händelsen, paniken och minnet som gjort mig illa. Det är ibland som att jag skulle uppleva händelsen om och om igen.

Jag kan fortfarande få panikattacker då jag blir påmind av händelsen och har fortfarande mardrömmar om personen i fråga och om händelsen. När jag blir påmind om det som hänt är det som att min kropp går in i en flyktposition. Jag känner mig många gånger värdelös och smutsig när jag blir påmind om allt. Inte nog med att jag kände sådan stor skam över händelsen på festen och att alla människor där såg mig, hörde mig. Som nu visste hur jag mådde. Nej, det hemska slutade inte där på festen utan fortsatte senare den kvällen.

Efter denna händelse började jag må ännu sämre psykiskt än vad jag redan då mådde. Ett faktum är att jag inte ens tagit upp detta med någon av de läkare, psykologer, psykiatriker som jag gått hos under alla dessa år som gått. Jag har aldrig berättat för någon om denna händelse, någonsin, tills initiativet kom till #Dammenbrister. Nu efter att jag delade med mig av detta som hände mig, valde jag att äntligen berätta om det som hänt mig för min nuvarande psykolog. Jag som så många andra som blivit utsatt har upplevt och upplever en sådan stor skam över det som hänt oss. Men jag orkade inte längre bära på skammen, på smärtan, på ensamheten. Jag orkar helt enkelt inte längre vara tyst. Jag orkar inte längre ta på mig skulden för det som hänt mig. Jag vägrar.