Jag var 14 år och på väg hem från skolan på cykel, klockan var väl kring 14-15. Jag cyklade på en sandväg där det just då inte var nån annan än jag inom synhåll. En medelålders man stannar mej och frågar mej om vägen. Jag börjar förklara på dålig finska, mån om att vara till hjälp, jag gestikulerar och gör mitt bästa för att han ska förstå exakt hur han ska gå. Jag står nära honom med min cykel. Plötsligt, medan jag förklarar, tittar jag aningen neråt, och står han inte där och blottar sej, en halv meter från mej, medan han frågar om vägen? Satan. Jag låtsas inte se det jag sett. Vilket jag inte ännu idag fattar att jag klarade av. Jag blev ju helt sjukt chockad, men jag minns att jag tittade på honom och avslutade snabbt med typ ”ja sitten varmaan löydät perille” och sen kastar jag mej på min cykel för att komma så långt bort från honom som möjligt. Känner genast att jag måste titta bakåt för att se vad han gör – det tar ju några tramp på cykeln innan man får upp farten. Och ja, när jag kastar en blick bakåt – är han inte just på väg att ta tag i min pakethållare???!!! Han är liksom 20 cm från att få tag i cykeln. Jag reagerar instinktivt, kastar mej blixtsnabbt från cykeln så att cykeln ramlar över honom och sen springer jag som fan. Tittar bakåt och noterar att han haltar. HA!!! Så jävla tacksam mot mej själv som liten 14-åring för att jag fixade det. Men fy fan vad det var skrämmande. Mitt på ljusan dag, i en tätort, på en sandväg. Är efter den dagen på min vakt när jag är ute – händelsen går inte att utsudda. Inte så att jag är rädd hela tiden, men så att jag hela tiden är medveten om min omgivning.