Är 16 år och oskuld när jag vaknar av att en man våldtar mig.
Jag hade varit på klubb med en kompis, vi gick därifrån med några finlandssvenska män säkert dubbelt vår ålder. I sin svindyra lägenhet bjuder den ena av männen på vodkadrinkar och roliga historier, men vi tröttnar rätt fort. När mannens vän åkt hittar jag och min kompis en säng att lägga oss i. Någon timme senare vaknar jag av att han som bjudit in oss tränger in i mig. Får panik och försöker få honom att sluta, men är både berusad och i chocktillstånd så kommer ingen vart. Tystnar och låter det hända, allt för att få slut på smärtan snabbare.
Händelsen präglade mitt tänkande kring sex en lång tid efteråt, hade svårt att förstå hur ett samlag skulle ske på mina villkor. Talade aldrig om våldtäkten med någon, jag skämdes. Det gör jag inte längre. Denna rörelse ger mig mod, det känns som om jag går med en hel armé bakom ryggen. De senaste veckorna har jag fått höra mina väninnor höja rösten, ryta ifrån. Förlåta sig själva.
Jag tänker på kåta slagord vi hör på gatan, på auktoriteter som tror sig äga rätten till våra kroppar och på manliga vänners skämt om feministfittor och horor. Allt detta gör mig utmattad, jag känner mig ledsen och arg. Mest arg egentligen, vill slå, sparka, attackera, förflytta offrens skam till förövarna. Vända pekpinnar och bestraffningar i rätt riktning. Tack vare alla er mynnar min utmattning ändå ut i hopp just nu, jag ser äntligen lite ljus i tunneln. Nu rämnar det.