Redan som barn blev jag sexuellt utnyttjad av en tonårspojke. Inte våldtäkt men blev tafsad på o tvingad att röra honom mellan benen. Jag minns hur livrädd jag var o skämdes efteråt. Kunde inte berätta för någon förrän jag var 15 år gammal. Då sällskapade jag med en pojke som var över 180 cm och kring 100kg. Jag själv var bara 150 cm och 37 kg på den tiden. Han gjorde vad han ville med mig för jag hade ingen chans att kämpa emot och han hotade mig om jag tänkte lämna honom. Jag blev tafsad på fast jag inte ville, fick slag i magen så jag inte fick luft, blev strypt och våldtagen om och om igen i 1,5 år. Ingen visste vad som hände. Jag skämdes och var livrädd. Han fick mig att tro att jag inte förtjänar något bättre. Han påminde mig varje dag om hur ful jag var o att ingen kommer någonsin vilja ha mig. Sommaren 2005 var jag tvungen o välja: leva eller dö. Jag kunde inte fortsätta leva det livet jag hade då. Ingen mer misshandel o våldtäckt. Nu får det räcka. Mina tårar var slut, de var bara ilska som fanns kvar. Jag är mer än bara någon sjuk jävels sexleksak. Även fast jag riskerade mitt liv valde jag att lämna min våldsamma pojkvän och flyttade ca.500km bort från min familj. Ett beslut jag aldrig ångrat fast det var jobbigt att vara ifrån alla nära o kära. Jag började ett nytt liv. Fick sakta men säkert lära mig att jag visst förtjänar något bättre. Det har inte varit lätt men jag klarade det. När jag väntade barn var jag orolig ifall jag skulle få en dotter. Hur skulle jag kunna skydda henne från sexuella trakasserier eller sexuellt utnyttjande? Ska man faktist måsta vara rädd föratt föda en flicka till denna värld? Nej. Det måste ske en förändring. Vi; flickor, kvinnor o även äldre damer förtjänar att bli behandlade med respekt. Dethär är min kropp. Jag bestämmer över den o förtjänar att bli respekterad.