Jag har alltid lyckats hitta raseriet och smita, sticka. Men alltid har skammen funnits kvar. Som tonåring häcklade pojkarna i klassen mig ”har du haft sex med hästarn diin på läng”, som studerande tafs på rumpor, bröst men jag slog instinktivt ifrån, ett sommarjobb som 30-åring som jag lämnade då chefen tafsade (frun förstod och lät mig gå), kyrkans man som hade åsikter om hur jag borde klä mig då jag höll tal (inte blommiga saker där armar syns, kan uppfattas som liten sak men han var betydande, jag litade på honom, och skulle aldrig ha väntat mig kommentarer om klädsel), och så var det kollegan på sjukhuset som på en hemmafest tog hårt, rev med naglar över brösten, första gången jag upplevde skräck och förstelning. Och så läkaren som för ett år sedan tog mig på baken. Jag klagade till chefsläkaren, fick sakliga svar, läkaren gått i pension nu men det värsta är historierna, hur äldre kvinnor ryckte på axlarna då jag chockad berättade vid kaffebordet ”Jaja sån har han varit i 30 år”. Nej kvinnor, vi måste stå upp för varandra. Och jag upplever åtminstone att vi måste få bearbeta. Jag kommer ihåg mer än vad jag riktigt orkar med just nu, men jag har aldrig blivit våldtagen och enorm respekt känner jag för er som kämpat er igenom efterdyningarna. Någon kallade PTSD en våg. Vi behöver nog varandra länge ännu, för det kommer att komma reaktioner. Från de äckliga männen. Jag går varje dag på jobb och kämpar med hur inte dras ner i skammen. Den första, kvinnliga, kollega jag där berättade åt sa att ”inte så konstigt han tar dig på brösten med såna där”…. och då skriver detta kommer jag på två kolleger till som tagit rakt på brösten, under sommarjobb på sjön. Vår värld är så olik männens.