Det finns en massa man skulle kunna berätta. Allt tafsande och ropande, oönskade blickar och kommentarer från okända män, men även från män man känner och litat på. Jag vill nu berätta om några av mina många upplevelser, som jag tidigare ansett obetydande eftersom de inte är så radikala. Men som jag nu insett inte bara bidragit till dåligt förtroende för män, utan även till en felaktig bild av vem jag är.
Jag hade träffat en kille en längre tid. Jag trodde jag började vara lite kär i honom, och trodde även han började vara det i mej. Det var sommar och det hade varit en kallare period som gjort att jag blivit sjuk med urinvägsinfektion. Jag hade berättat för killen jag var sjuk och mådde inte alls bra. Han ringde mej senare samma kväll och sade han kommer över. Jag blev väldigt glad över hans omtanke, och tänkte hur mysig han är som stöder sjuka mej. Då han anlänt sade han hur synd det var om mej som mådde dåligt. Vilken schysst kille tänkte jag, han bryr sej om mej. Men så fel jag hade. Det var inte länge efter att han hade kommit hem till mej som han försökte klämma upp sina fingrar i mej. Jag sade att jag hade väldigt ont i mitt underliv och att jag vill eller kan verkligen inte ha sex för tillfället. Han accepterade svaret för någon minut. Sedan försökte han igen, men denna gång med att klämma kuken upp i mej. Jag kved till av smärta och sade att detta verkligen inte går, förstår han inte det. Suckande klev han av mej och vände sej åt andra hållet för att sova. En enorm besvikelse sköljde över mej och jag låg ledsen kvar vaken. Jag som tyckte om honom, trodde han var omtänksam och kom över för att han genuint brytt sig om att jag mådde dåligt, inte för att få föra in sin kuk i mej och komma.
Jag hade varit ute med mina studiekompisar på fest och skulle bege mej hemåt. En bekant från klassen, uppenbarligen ”intresserad” av mej, insisterade att följa mej hem. Jag lät honom göra det, eftersom han var en snäll och kiva typ. Väl hemma lade vi oss i sängen och han ville börja pussas. Jag sade jag inte vill det och att det inte känns bra. Han svarade att är inte detta vad du bjöd hem mej för. Jag svarade tillbaka att nej, vi är ju vänner och vi ska bara sova. Detta räckte inte som svar. Utan han fortsatte. Jag var full och hade inte kontroll över vad som hände. Han pussade vidare och jag sade flera gånger att jag inte ville och försökte putta honom ifrån mej. Han klev över mej och drog ner sina byxor o klämde sig in i mej. Jag fortsatte att säga att jag verkligen inte vill detta. Men han fortsatte och efter en stund viskade han stödande i mitt öra, ” Jag sade ju att det här skulle vara en bra idé, eller hur?”. Jag låg stilla under honom och svarade ännu ett nej, men inget av dessa nej verkade han bry sej om, utan han fortsatte svettas ovanpå mej tills han var klar. Jag kände mej äcklig och skamsen. Varför hade jag ”gått med på” detta? Jag kände mig skamsen men tänkte jag ändå att jag måste ha gjort det rätta eftersom killen ändå ville ha mej och jag hade gett det till honom.
Och alla dessa andra gånger jag har haft sex med män emot min vilja. Hela jag som inte velat, men rösten inom mej som sagt att ifall jag inte har sex med honom nu, vill han ju verkligen inte se eller träffa mej igen. Jag måste ge dem vad de vill ha och ber om, annars är jag inget.
Jag träffar ingen av dessa killar längre.
Även alla de gånger jag fått höra att det enda jag är duktig på är att ta emot hård stor kuk.
Män som förundrande frågar hur det skulle kännas att få klämma upp sin kuk mellan mina fina stora bröst. Och typ väntar på en invitation av mej till att få pröva detta.
Mäns förundran över hur massiva mina bröst egentligen kan vara. Och om jag inte skulle kunna vara den korrekta kvinnan och skicka en massa bilder på dem. För då skulle jag ju vara så gullig och omtyckt.
Har känts och känns ofta ännu idag att jag inte är mycket mera än en kropp med stora bröst, som män anser de ska få se och ta på och använda. Att jag verkligen finns till för att män ska få tillfredsställa sej själva med när de vill det. Mina åsikter och känslor spelar inte roll i dessa sammanträffanden.
Känns sorgligt. Då man vet man inte borde tänka så, men man har svårt att ta sej ur detta förvrängda tankesätt.
Känns otroligt fint att vi nu vågar prata.