Otaliga olika situationer, men det värsta. Det är 10 år sedan. Jag hade precis tagit studenten och fått ett nytt jobb. På hösten skulle jag flytta utomlands. Jag och två tjejkompisar var ute på nattklubb och träffade två killar, vi var 19 år och de var några år äldre. En av killarna var finskspråkig, den andra en finlandssvensk studerande. Vi åkte på efterfest till en av killarna och de bjöd på en hel del alkohol. Redan i bilen på väg till efterfesten närmade sig den ena killen, den finlandssvenska, mig. Jag var inte intresserad och gjorde det klart. Minns att jag på efterfesten i lägenheten tänkte att jag inte tar av mig min tröja trots att det var varmt, så han bara inte skulle få något för sig (löjligt att jag tänkte så, men ändå, det har etsat sig i minnet). Mina två vänner åkte en efter en hem. Jag hade druckit så pass mycket att jag inte längre hade full koll på situationen, reagerade liksom i slow motion (eller var det chocken?). Mitt i allt bär den finlandssvenska killen mig in i sovrummet. Och våldtar mig. Den andra killen är i samma rum. Jag repeterar nej som ett mantra, nej och sluta. Men han ”hör mig inte”. Den andra killen säger ”ei se halu”, men gör inget för att ingripa. Jag vill slå, skrika, sparka, men jag kan inte göra något, jag är helt handlingsförlamad. I dag vet jag att det är normalt och att många reagerar så. Men då visste jag det inte och tänkte att vad skulle jag säga om jag polisanmälde – att jag inte ens försökte sparka honom/slå honom, jag bara låg där. Då han var klar samlade jag mina saker så snabbt jag bara kunde, och sprang ut. Jag kom hem och det första jag gjorde var att sätta alla mina kläder i tvättmaskinen och satt i duschen i timmar. Jag vågade inte berätta annat än åt mina närmaste vänner. Jag skämdes så oerhört mycket. Det går inte ens att beskriva den skammen. Ändå kallade jag mig redan då feminist och visste att det som hänt var fel, men ändå skylde jag på mig själv för att jag ”lät det hända”. Jag polisanmälde inte. Var för rädd, var inte tillräckligt stark. Den finlandssvenska aspekten var en stor faktor för mig. Tänk om han är någon familjebekants son, någons storebrorsas kompis osv. Och så var jag rädd för att polisen skulle bemöta mig på ett dömande sätt, och tänka just de värsta sakerna om mig som jag själv tänkte då (jasså du hade druckit, så du blev kvar ensam med två män du träffat samma kväll, så du gjorde inget fysiskt motstånd, osv). Jag som alltid varit ”så duktig” hade varit så dum att jag lät detta ske, tänkte jag då, jag skämdes och tänkte på hurdan besvikelse var. Så jag försökte förtränga det som hänt. Det gick inte. Vaknade kallsvettig om nätterna, fick flashbacks av situationen, tvivlade på mig själv, fick tillslut panikattacker och ångest. Först med hjälp av terapi har jag kunnat bearbeta det som hände.