Månad: oktober 2018

Hade precis fyllt 18 år, då jag började prata med en äldre kille på 25-26 år. Han var trevlig och gentlemanna-aktig, hade bjudit mig dit på kaffe flera gånger och allt verkade gå hur bra som helst.

En kväll bad han mig komma över efter skolan, så jag gick dit och möts av en mycket full, nedstämd kille som precis fått sparken och behövde ha någon där som sällskap. Ung och naiv, gick jag in och satte mig ner och lyssnade. Märkte att han tömt flera brännvinsflaskor redan, men gick inte därifrån. I något skede snubblade han över en av köksstolarna, blev arg, slog sönder stolen mot väggen och nästa stol fick samma behandling. Ett 24-pack fick sig en törn och han blev bara argare.

Själv satt jag i soffhörnet och var, för första gången i mitt liv, livrädd för vad som skulle hända. Paniken hade mig i sitt grepp och jag kunde inte röra mig. Han kom emot mig med den sönderslagna köksstolen över huvudet, men så sänkte han den och skrattade. ”Jag skämtade bara”, sa han.

Han satte sig bredvid mig och började smeka mig och ta av mig mina kläder. Nej, jag vill inte, sa jag, flera gånger. Han tog fram sin lem, men var för full för att det skulle lyckas. Han gick iväg till köket, satte sig vid köksbordet och somnade. Jag klädde på mig och smet ut, visste att jag aldrig ville sätta min fot innanför hans dörr igen.

Han hörde av sig ett par dagar senare och frågade varför jag inte hört av mig. Bad om ursäkt ifall någonting hade hänt, för han kom inte ihåg någonting från den kvällen.

Själv minns jag speciellt väl min sliskige chef från långt bak i tiderna. Jag var kanske kring 20, han var dubbelt äldre och förlovad med min andra chef (som ägde företaget). Han började skicka sms och föreslå kaffebesök, ofta sent på kvällarna, jag svarade aldrig på meddelandena. En lördagskväll på stan känner jag hur någon lyfter på min hästsvans och nafs-biter mig i nacken. Där stod han och flinade. Jag blev förvånad och äcklad. På jobbet ställde han sig ofta lite för nära. Han rörde mig aldrig vad jag minns, förutom episoden med bettet då.

Jag minns hur jag berättade om episoden för mina vänner. Min kompis kille sa att jag borde prata med mina andra kolleger. Att sådana där människor aldrig ger sig på bara en endaste. Jag pratade aldrig med någon på jobbet, istället sade jag upp mig ”eftersom studierna tar sån tid”. Det blev helt enkelt för tungt att gå till jobbet och vara rädd.

Jag hör också till dem som kommit lindrigt undan. Men under så gott som hela högstadietiden blev jag utsatt för tafsande både utanpå och innanför kläderna, värderande kommentarer: ”små bröst men fin form” etc. och glåpord: ”Du har puna rövatukka!” Trakasserierna pågick i korridorerna, ute i snöhögar, på toaletten, i skafferiet på huslig ekonomi-lektionerna.

Det föll mig aldrig in att berätta för någon vuxen. Jag har bara ett minne av att lärarna såg men inte brydde sig. Åtminstone vår lärare i huslig ekonomi måste ha sett och hört något. I vår skola förekom det även en hel del öppen mobbning av andra slag som bara fortsatte …

Det var först i vuxen ålder jag insåg att det är sexuella trakasserier och övergrepp jag varit med om. Jag lade skulden på mig själv för att jag inte kunde säga nej tillräckligt tydligt och inte kunde göra fysiskt motstånd. Men när det börjar påverka ens självbild, ens sexualitet och ens förhållningssätt till killar och män är det ett övergrepp, hur ”milt” det än kan tyckas vara. Om man har blivit van vid tafsningar i barn- eller ungdomen är det så lätt att avfärda vissa vuxna mäns beteende som att de helt enkelt är såna. Men det ska vi inte!

Hela min barndom var jag knubbig, vissa barn mobbade mig i skolan . När puberteten börjat, växte jag med rasande fart och all knubbighet försvann och plötsligt hade jag likt den fula ankungen förvandlats till en vacker svan. Den sommaren kommer jag ihåg hur vuxna plötsligt kommenterar mitt utseende. Hur lång och ”grann” jag blivit. Men bli int högfärdig! – sa dom….Jag som ett osäkert mobbat knubbigt barn hade svårt att förhålla mig till uppmärksamheten. Det var både smickrande, men också obekvämt. En vuxen man t.o.m smekte mig på låret och utbrast – Åh, du har så vackra ben! Det var sommaren när jag var 11 år. Under hela min uppväxt lekte jag sporadiskt med en 5 år äldre kille. Han var en bra kamrat. Påhittig o rolig. Men den sommaren förändrades allt. Han ville att jag skulle sitta i hans famn. Ligga på hans bröst. Jag förstod ingenting! Han luktade äckligt svett. Det var otäckt men jag visste inget om sex. Ingen hade berättat något för mig. Han hade gjort en koja i sina föräldrars vinterförvar. Där hängde kappor o vinterkläder i långa rader. Bakom kläderna bildades det en gång. Han kröp före och bad mig krypa efter. Han tog min hand och förde ner den i sina blå byxor. Jag förstår ingenting, vad är det för äckligt jag känner? En hårig, varm och hård lem! Jag blir skräckslagen! Jag har aldrig hört om stånd, jag förstår inte vad det är men instinktivt förstår jag att jag måste bort! Jag tar mig ut, men vågar inte berätta vad jag varit med om förrän många, många år senare. Det här kom att forma min syn på sex, min tillit till män, men också min tillit till vuxna och min syn på min egen kropp. Som vuxen kan jag känna sorg över att ingen vuxen i omgivningen förstod vad som hänt, ingen ingrep och ingen frågade vad som skett.

På min första midsommardans då jag var väldigt full och nyss fyllda 14 år övertalade tre äldre killar i samma skola mig att följa med dem till ett tält. De tog av mig underbyxorna och skulle turas om att känna mig mellan benen. Då de var klara tog de med sig underbyxorna som souvenir, och för att visa upp för min pojkvän som de inte gillade. Jag var deras redskap att komma åt honom. Utstuderat för att vara högstadiepojkar.

Då jag började träffa en studiekompis vid 26 års ålder trodde jag aldrig att denna charmiga småbarnsfar skulle svänga så i humör att han en gång från att vara på väg ut genom dörren skulle bli så fruktansvärt arg när jag bad honom stanna, han skuffade mig fram över en stol och våldföra sig på mig. En annan gång tog han mig till en bekants lägenhet, och bad mig vänta i hennes gästrum medan han hämtade hennes massagestav som han tryckte in i mig. Det gjorde mycket ont och jag sade åt honom att sluta, vilket han gjorde. När jag efteråt chockad och gråtande förklarade att sådär kan du inte göra, tittade han oförstående på mig… Jag kunde ändå inte sluta träffa honom förrän han lämnade mig för en annan.

Av dessa tre mycket obehagliga händelser är det den första jag ännu känner skuld över. För att jag knappt minns vad som egentligen hände, för att jag var full och lät mig övertalas, men jag var ju bara en liten flicka egentligen.

Den senare mannen har jag förstått att han gjort värre saker med andra starka självständiga kvinnor. Han verkade söka upp dem. Han var mera störd på något vis.

Det som skrämmer mig är de vanliga männen, småbarnspappor, kusiner, kollegor, som drillas av oss alla från de är unga att se på sina kvinnliga medmänniskor som någonting de kan använda sig av som de behagar. Så länge vi inte gör något åt det.

Jag är mycket ung. Oplanerat hamnar jag i en bil som ska ge oss skjuts. Jag får passagerarsidan fram. Jag känner mitt sällskap, men vi är inte kompisar.

Mannen vid ratten är okänd egentligen men jag råkar veta att han är storebror till en klasskompis. Han är mer än dubbelt så gammal. Han vet inte vem jag är. Mannen tar genast och håller min hand, nästlar sig så att våra fingrar ”korsas”.

Då han växlar försöker jag ”dölja handen”, då sticker han ner sin hand mellan mina lår istället. Det är sommar och jag är relativt lättklädd. Inser att det är pest eller kolera. Säga ifrån vågar jag inte, även om hela mitt kroppsspråk säger ”ditt AS!”. Får bort handen och inser att ett ”handtag” är iallafall bekvämare i denna obekväma situation, där även hans ord tydligt beskriver hans avsikter. Ingen där bak säger något, vet dock inte om de ser eller hör i ljudet av musiken…

Bilen stannar och jag rycker upp dörren, springer undan, trots att det är helt fel adress och jag kommer att få gå mycket långa vägar hem. Den äcklade och kränkta känslan sitter i länge.

Mina upplevelser är småplock, men jag vill ändå dela den första och den sista (senaste?), för att ingen ska kunna klappa sig på bröstet och tänka att han minsann är bra och hygglig, han har ju inte våldtagit någon. Mitt första minne av vad jag kanske först i och med metoo har tänkt på som sexuella trakasserier är från ett kristet barnläger i 10-12-årsåldern. Några av pojkarna började tafsa och klämma på en av flickornas bröst. Vi skrattade alla lite fånigt och konfunderat. Jag drog mig undan lite. Fick då höra att det var ju helt onödigt, eftersom jag är en planka. Hans syster kanske läser här. Det fanns inte i vår värld att det här var något vi kunde ha tagit upp med ledarna. Jag är dessutom rätt säker på att de inte hade kunnat hantera det. Som 40-åring gick jag med i lokalpolitiken. En av männen, med en fru och dotter som kanske läser här, började ta kontakt med mig för att han hade politiska visioner där han tänkte att jag också kunde vara med. Jag vet inte vilka de var, för när vi hade kontakt så hadlade det nog bara om olika former av sexuella anspelningar, frivilliga felskrivningar/sägningar som ”vad vi kunde göra i sängen, nej, jag menar xxx, he, he”. Jag var väldigt avmätt mot honom och har på alla vis undvikit att komma på tumanhand med honom. Jag skulle fortfarande inte våga vara ensam någonstans med honom. Om jag konfronterade honom skulle han säkert säga att jag måste förstå att han skämtade, han kanske inte ens minns. Vad hände med mig? Jo, jag skämdes! Skämdes för att jag ville göra politik och han bara hade tänkt på annat. Berättade bara för en väninna och det långt senare. Inför förra kommunalvalet berättade jag för personen som ringde och frågade om jag ville ställa upp i valet igen. Han blev chockad. Jag sa att han inte skulle berätta vidare. Jag skämdes fortfarande. Tänk! Jag hade inte gjort något. Den här mannen är en nolla i mina ögon och har alltid varit och hade ingen avgörande betydelse för mig på något sätt. Men nog gav han mig avsmak.

Jag mådde illa av att ha druckit för mycket, så jag lade mig i min kompis föräldrars säng. Efter ett tag kom någon för mig okänd kille in i sovrummet och lade sig på sängen bredvid. Mitt i allt var hans jävla händer överallt och jag bad honom sluta. Eftersom jag mådde så dåligt var jag ganska svag och orkade inte slå till honom, vilket jag annars skulle ha gjort. Idioten tafsade febrilt flera gånger, trots att jag sa till på skarpen. Det slutade först när jag kände mig tillräckligt stark för att stiga upp och gå in till festen igen. Tänk att ett nej inte räcker!

Här gick jag och tänkte att ”sån tur jag haft, det är iallafall inga finlandssvenska killar som gjort något åt mig” och så kommer minnena. Gymnastiklärarna, just ja. De manliga… Speciellt den i högstadiet som också var vår tränare i tävlingsgymnastik ”om du gör de här övningarna blir dina pattar större/om du gör de här övningarna får du finare rumpa”…

När jag var ung visste jag inte vad som förväntades av mej när jag hade sex. Nu i efterhand har jag insett att de flesta män tror att sex är som det de sett i porrfilmer. I ungdomen led jag av dåligt självförtroende och trodde att jag behövde tillgodose även såna önskemål i sängen som jag verkligen inte var bekväm med. En trekant blev jag övertalad att delta i. Jag kan inte kalla det våldtäkt men det var absolut inte något jag ville göra och den tredje parten var en för mej helt okänd man.. varför jag inte flydde fältet har jag inget svar på.. Jag har blivit kallad för saker, blivit förföljd, kallad fula saker, blivit utnyttjad när jag slocknat, blivit tafsad på av okända män i trängsel på baren och blivit förlöjligad när jag sagt ifrån gällande önskemål i sängen.

Jag är verkligen ingen vän av porrfilmer och då jag sa åt ett ex att jag inte var intresserad av att se på porrfilm blev jag anklagad för att vara svartsjuk. Och en annan pojkvän sa åt mej att jag måste vara påhittigare i sängen och experimentera. Med detta menade han att vi behövde ha analsex och oralsex. Gärna skulle jag svälja satsen också (vilket jag sa att jag inte tänker göra).. Vanligt sex räckte inte.

I min barndom har jag blivit påtafsad av en äldre släkting. Inte bara en gång utan många gånger och alltid i smyg från hans fru. Jag var så liten då så jag förstod inte vad han gjorde. Jag sa aldrig åt någon.. Men det har lämnat djupa ärr. Han tog min barndom ifrån mej. Och han lärde mej att en trygg vuxen är inte en självklarhet. Fy fan.