Min högstadietid, tiden då de coola killar ropade åt mej i korridoren. Jag hade en helt ok vikt men jag var inte smal. Dom kallade mej ”bulla” och kunde grymta av hånskratt då jag gick förbi. Nån gång petade de fingret i midjan på mej då jag just hade ätit eller slängde ordet ”bulla” i ansiktet på mej i matkön. Jag blev väldigt ledsen en gång efter att ha gått igenom den ökända korridoren med ropen efter mej, killen som jag var kär i och hade pratat med under en tid såg och hörde det dom sa. Någon dag senare åkte hela årskursen med buss, vi skulle ha friluftsdag. The crush kommer fram till mej i bussen, och frågar ifall jag har bullfitta ”för det brukar tjejer som du ha. Tjocka tjejer har äckliga bullfittor”. De coola gänget hörde och instämde och jag sade tyst ”sluta”. Dom skratta.
Killen fick genast acceptans. Jag trodde felet låg hos mej, jag slutade äta i skolan då de höll på som värst under matpausen. Ljög för mina bästa vänner att jag ska äta hemma. Jag ville bara att dom skulle sluta ropa efter mej. Ca 7 månader efter orden i bussen hade jag förlorat 18 kilo och hade en ätstörning i ryggsäcken.
Jag skäms fortfarande över att jag var den utsatta och inte stark nog att kämpa.
19 år gammal. Jag var hos en privat läkare på undersökning. Han frågade ifall jag har haft några sjukdomar och mediciner, jag räknade upp vad jag haft och nämnde ätstörningen. Han sade ”Ha! Det kan man int tro då du har sån stor bakdel” och klappade på min rumpa. Jag gick aldrig tillbaka dit.
22 år gammal. Jag jobbade utomlands som guide. Jag fick höra ”vicka lite mer på rumpan sötnos”, ”lilla gumman”, ”synd att min fru är med då du e våran guide” av manliga gäster. Härskartekniken användes flitigt och jag kunde bara nicka och hålla med, kunder har ju rätt.