Jag var 4 år.
Dagmammans man sa att jag var så söt att han ville krama och pussa mig. Där han satt i köket hade hans armar en sådan räckvidd att jag inte slapp förbi honom. Dagmamman stod vid diskbänken och skrattade.
En annan gång insåg jag att jag inte kommer förbi honom så jag vände och gömde mig under vindstrappan. I mitt minne sitter jag gömd i timmar och vill inget annat än att leka med de andra barnen på gården. Dagmamman hittar mig, troligen efter några minuter. Då har mannen gått och jag får följa med ut till de andra barnen.
Såg de inte min fasa? Eller insåg hon varför jag var rädd och sa åt honom, för jag tror inte det hände igen efter att jag gömde mig.
När jag var 12 berättade jag åt min mamma. Hon sa inget, bara suckade.
Sveket från de vuxna, det svider.
Detta är inget som plågat mig desto mera under livet, men under #metoo har det oftate kommit till ytan.
Kanske jag kan lämna det bakom mig nu med ert stöd. Upprättelse slutade jag hoppas på som 12-åring.