Som 11-åring badade jag bastu på landet med min pappa och min pappas bästa vän. Pappa gick ut för att svalka sig, varpå vännen hoppade på mig. Han ursäktade sitt (i en 11-årings ögon enorma) stånd med att säga att han inte kunde hjälpa det, för att jag var så sexig. Samtidigt som han tafsade på mig. Att pappa skällde ut honom efteråt tröstade lite, men skammen satt kvar och gör det än i dag. Jag borde ju ha förstått att inte bada med vuxna män.
Som 20-åring jobbade jag på på ett finlandssvenskt nyhetsbolag. En gubbe tafsade återkommande gånger på mig i samband med olika inspelningar (källargångarna är skrämmande också utan snuskhumrar). Jag berättade om tafsandet för en äldre kvinnlig kollega, som ryckte på axlarna och sa ”glöm det där, alla vet att han är ett as”.
Som 28-åring jobbade jag i en organisation för samverkan mellan kommuner. Att delta i en årlig kryssning som ordnades för högt uppsatta kommunpampar hörde till mina arbetsuppgifter. Så fort farbröderna (inte alla, men fler än en) fått i sig några glas vin började osakligheterna och tafsandet. Jag upplevde det som extremt obehagligt för att jag inte visste hur jag skulle svara eller vad jag skulle göra, de här männen var ju våra viktigaste ”kunder” och samarbetsparter. Jag berättade för en kvinnlig kollega att jag blivit trakasserad och inte tänkte delta i det sena programmet på nattklubben – varpå jag fick århundradets utskällning. Det hörde ju till mitt jobb att låta dem tafsa lite! Jag fick ju betalt för det, så nu var det bara att stå ut! Samma kollega upprepade sitt budskap när vi kommit tillbaka till kontoret nästa vecka: det var nu verkligen så att jag inte på något sätt fick visa mitt obehag när de tafsade, för kommuncheferna hade betalat för kryssningen och vi fick betalt för att jobba där.
Plus OTALIGA gånger i skolan, på fester, i bussen, på krogen, på gatan… ja, ni vet precis.