Day: 20 november, 2018

Som 11-åring badade jag bastu på landet med min pappa och min pappas bästa vän. Pappa gick ut för att svalka sig, varpå vännen hoppade på mig. Han ursäktade sitt (i en 11-årings ögon enorma) stånd med att säga att han inte kunde hjälpa det, för att jag var så sexig. Samtidigt som han tafsade på mig. Att pappa skällde ut honom efteråt tröstade lite, men skammen satt kvar och gör det än i dag. Jag borde ju ha förstått att inte bada med vuxna män.

Som 20-åring jobbade jag på på ett finlandssvenskt nyhetsbolag. En gubbe tafsade återkommande gånger på mig i samband med olika inspelningar (källargångarna är skrämmande också utan snuskhumrar). Jag berättade om tafsandet för en äldre kvinnlig kollega, som ryckte på axlarna och sa ”glöm det där, alla vet att han är ett as”.

Som 28-åring jobbade jag i en organisation för samverkan mellan kommuner. Att delta i en årlig kryssning som ordnades för högt uppsatta kommunpampar hörde till mina arbetsuppgifter. Så fort farbröderna (inte alla, men fler än en) fått i sig några glas vin började osakligheterna och tafsandet. Jag upplevde det som extremt obehagligt för att jag inte visste hur jag skulle svara eller vad jag skulle göra, de här männen var ju våra viktigaste ”kunder” och samarbetsparter. Jag berättade för en kvinnlig kollega att jag blivit trakasserad och inte tänkte delta i det sena programmet på nattklubben – varpå jag fick århundradets utskällning. Det hörde ju till mitt jobb att låta dem tafsa lite! Jag fick ju betalt för det, så nu var det bara att stå ut! Samma kollega upprepade sitt budskap när vi kommit tillbaka till kontoret nästa vecka: det var nu verkligen så att jag inte på något sätt fick visa mitt obehag när de tafsade, för kommuncheferna hade betalat för kryssningen och vi fick betalt för att jobba där.

Plus OTALIGA gånger i skolan, på fester, i bussen, på krogen, på gatan… ja, ni vet precis.

Jag gick i högstadiet och var på fest hos en bekant i hembyn. Han var kring 20, den som alltid blev för full och sågs som en ”rolig prick”. Vi hånglade lite, men senare på kvällen hade även jag fått i mig för mycket alkohol så jag somnande på en hög med kläder på golvet. Jag minns inte om vi hånglade även på klädhögen. När jag vaknade såg jag att han guppade ovanpå mig. Det tog ett tag innan jag insåg vad som hände. Jag skrek och frågade vad han håller på med och han svarade att han trodde att jag ville. Jag upplyste honom att jag sov.

Jag kom inte ens på tanken att anmäla, han var ju en i gänget. I stället berättade jag historien och såg till att understryka att han var så liten att jag inte ens insåg att han var i mig. I efterhand har jag fått höra att han gjort samma sak mot andra, nu ångrar jag att jag aldrig gick till polisen.

När jag gick på åttan blev min kompis ihop med en äldre kille. En kväll skulle vi ut och köra med honom och hans kompis. Det slutade med att alla började dricka, och ingen kunde köra hem mig. Jag ljög för mamma att jag sover hos min vän. Min kompis gick hem till sin pojkvän, och jag blev kvar hos en av hans kompisar. Det var första gången jag skulle sova hos ensam hos en man. Först tjatade han, sedan satt han gränsle över mig, höll fast mej och försökte slita av mig kläderna. Jag hade läst i tidningen SOLO att man skulle berätta för våldtäktsmannen vad han gör så jag upprepade meningar som ”jag vill inte, jag säger nej och du fortsätter, det är våldtäkt”. Det blev mer våldsamt. Men tillslut lyckades jag slita mig. Jag vågade inte ringa någon, så jag sov på soffan. Nästa dag körde han hem mig. Mamma var arg, hon hade fått reda på att jag inte sovit hos min vän och för att jag var sen. Jag slätade över det, sen åkte vi och handlade tapeter, vi skulle ha nya tills min konfimationsbjudning.

Efter en utekväll på en bar hittade jag min kompis sittande utanför. Han hade hamnat i bråk och var på ett fasligt humör. Jag tyckte synd om honom och eftersom han inte bodde inne i stan så jag erbjöd honom att sova på soffan. Väl inne ville han ändå sova i sängen, vilket jag gick med på, med villkoret att han låter mig vara ifred. Efter bara någon minut är hans händer överallt, han försöker klättra upp över mig och jag får hålla i hans armar och skrika för att han ska fatta att jag inte vill. Det blir bråk. Han känner sig sårad och lurad eftersom jag ”inte släpper till” och lämnar lägenheten. Nästa gång vi ses får jag ett glatt hej och en kram. Han får det samma.

Jag blev kallad ”vandringspris” då jag i åldern 20-25 hade sex med ganska många olika killar. Jag var fri på den tiden. Minns inte att killarna skulle ha kallats ”bockar” om dom hade sex med många. Snarare fällde de väl ”byten” och var duktiga jägare?

Jag är på en fest. Jag hamnar i bråk med en man, eftersom jag kritiserar hans kvinnosyn då han säger att han brukar köpa kvinnors kroppar. Han blir rasande och attackerar mig. Jag springer iväg, kommer ganska långt, men har får tag i mig. Han trycker upp mig mot väggen. Vi är ensamma. Jag minns att jag tänker: ska jag bli misshandlad eller våldtagen? Min dåvarande pojkvän kommer dit och får loss mig. Efteråt är han sur för att jag har förstört stämningen.

På 70-talet körde det en bil långsamt runt på kvällarna och cruisede efter flickor/kvinnor i en mellanstor finlandssvensk stad. Som tonåring såg jag den flera gånger på kvällarna när jag gick hem ensam. En gång körde han upp på trottoaren framför mig. Jag sprang för livet. Därefter gick jag alltid på den sidan av gatan där stod flest parkerade bilar eller fanns flyktvägar tex in i parker och helst på vänstra trottoaren så jag hade mötande trafik närmast.

Det började tidigt, i dagis, där några pojkar byggde en koja som jag och någon annan flicka var inne i. Där visade de sina snoppar för oss och ville att vi skulle visa snippan och brösten för dem. I lågstadiet hände det att grannpojken, som var året äldre och starkare, tog fast mig och tafsade mig mellan benen. Jag blev rädd och började gråta, kunde inte sluta gråta när lektionen började. Den manliga läraren frågade vad det var, pojken tittade på mig, skammen brände inuti. Jag sa inget.

Ungefär samtidigt lärde min mamma mig hur jag knäar en man. Hon hade själv blivit utsatt för sexuellt våld och visste vad det var för värld jag var på väg in i. Som 13-åring blev jag, i högstadiets korridor, för första gången upptryckt mot väggen av en storväxt pojke i min klass och då reagerade jag instinktivt med att göra som mamma hade sagt: jag knäade honom med full kraft. Jag minns ännu det smackande blöta ljudet. Han föll ihop och skrek, hans vänner skrek skällsord till mig, skulden och skammen för mitt självförsvar placerades givetvis hos mig.

Tonåren. Pojkarna kommenterar högljutt mina bröst, häver ur sig sexualiserade kommentarer och allt sådant som är ”vanligt” och tillåtet att pojkar gör i den åldern. Jag var, som alla kvinnor är, ett objekt som man fick kommentera och bete sig mot lite som man behagade.

Arbetslivet. Jag har fått nog. Polisanmäler en man som en längre period trakasserat mig och mina kvinnliga kollegor med pornografiska brev och hot om våldtäkt, när han skickar en penis gjord i trä (som han kanske täljt själv) och sju sidor med bilder han klippt ur någon porrtidning till mig och min kollega. Vi försöker få våra medelålders manliga chefer att stöda oss, men de tycker inte vi ska bry oss. Det gör inte polisen heller. Polisen på den ort där mannen bodde sa till oss att mannen var något av en byfåne som vi inte behövde bry oss om.

Det här är bara några av många, många liknande händelser.

Jag var 8 år då jag skaffade en vänsida på kamrat, där började vuxna män ta kontakt på chatten och be mig om bilder och/eller texter där jag berättade hur jag såg ut avklädd. Jag kände mig så smutsig och skyldig, även om jag aldrig föll till föga för deras “krav”.

Jag var 14 år då killarna i klassen började jämföra tjejernas bröststorlek – jag hade inte mycket att komma med och fick smeknamnet “plankan”. Detta följde många års komplex upp till vuxen ålder.

Jag var 17 år då vi hade hemmafest hos en vän där flera av oss sov över. Jag vaknade mitt i natten av att en utav killarna hade sin hand på mitt lår och började smeka upp längs med låret. Jag fick panik och blev iskall i hela kroppen men vågade inte röra mig för jag inte ville skapa “dålig stämning”. Låtsades sova i hopp om att han skulle sluta då han inte fick någon respons, det gjorde han inte. Då han hade handen vid mina trosor “vaknade” jag med ett ryck och frågade vad fan han höll på med – likväl så kände jag sådan enorm skuld för att jag inte hade stoppat det tidigare.

Jag var 2 veckor från min 18 årsdag då jag blev utsatt för ett våldtäktsförsök. Jag var full, hade en kort klänning och gick ensam hem på natten mot min dåvarande pojkväns lägenhet. “Jag borde ha vetat bättre” var tankegången efter det och jag anmälde aldrig.

Skulden är INTE vår att bära, det är deras. Jag är så fruktansvärt trött på att vi alltid först söker felen hos oss själva, för vi har lärt oss “att veta bättre”. Det är nog nu.

Vittnesmålet har tagits bort på skribentens begäran

Min första våldtäkt var när jag var 11 år. Undrar om de någonsin upphörde före jag fyllde ca 23?

Första gången var de 4 st. Och det upprepade sig.

Senare, när jag var ca 14-15, visste min pappa om det men var maktlös, tänkte jag då. Så tänker jag inte(!!) idag.

Under barndomen övernattade jag ofta hos mina nära släktingar, och familjen var som min andra familj. Som 12-åring vaknade jag av att pappan (berusad) i familjen tafsade på mitt kön och min mun. I bakgrunden gick en film på tv där en kvinna blev våldtagen. Jag låtsades sova, och var alldeles stel av skräck. Jag förlorade allt förtroende för vuxna män den natten för flera år framåt, därefter misstänkte jag att de alla var sexuellt intresserade av mig. Önskar att män skulle förstå känslan av att all trygghet försvinner i världen, att ingen går att lita på. För att int slita sönder familjen har jag aldrig berättat det för någon, och låtsas än idag som ingenting i min manliga släktings närvaro.