Det började tidigt, i dagis, där några pojkar byggde en koja som jag och någon annan flicka var inne i. Där visade de sina snoppar för oss och ville att vi skulle visa snippan och brösten för dem. I lågstadiet hände det att grannpojken, som var året äldre och starkare, tog fast mig och tafsade mig mellan benen. Jag blev rädd och började gråta, kunde inte sluta gråta när lektionen började. Den manliga läraren frågade vad det var, pojken tittade på mig, skammen brände inuti. Jag sa inget.
Ungefär samtidigt lärde min mamma mig hur jag knäar en man. Hon hade själv blivit utsatt för sexuellt våld och visste vad det var för värld jag var på väg in i. Som 13-åring blev jag, i högstadiets korridor, för första gången upptryckt mot väggen av en storväxt pojke i min klass och då reagerade jag instinktivt med att göra som mamma hade sagt: jag knäade honom med full kraft. Jag minns ännu det smackande blöta ljudet. Han föll ihop och skrek, hans vänner skrek skällsord till mig, skulden och skammen för mitt självförsvar placerades givetvis hos mig.
Tonåren. Pojkarna kommenterar högljutt mina bröst, häver ur sig sexualiserade kommentarer och allt sådant som är ”vanligt” och tillåtet att pojkar gör i den åldern. Jag var, som alla kvinnor är, ett objekt som man fick kommentera och bete sig mot lite som man behagade.
Arbetslivet. Jag har fått nog. Polisanmäler en man som en längre period trakasserat mig och mina kvinnliga kollegor med pornografiska brev och hot om våldtäkt, när han skickar en penis gjord i trä (som han kanske täljt själv) och sju sidor med bilder han klippt ur någon porrtidning till mig och min kollega. Vi försöker få våra medelålders manliga chefer att stöda oss, men de tycker inte vi ska bry oss. Det gör inte polisen heller. Polisen på den ort där mannen bodde sa till oss att mannen var något av en byfåne som vi inte behövde bry oss om.
Det här är bara några av många, många liknande händelser.