Jag var 8 år då jag skaffade en vänsida på kamrat, där började vuxna män ta kontakt på chatten och be mig om bilder och/eller texter där jag berättade hur jag såg ut avklädd. Jag kände mig så smutsig och skyldig, även om jag aldrig föll till föga för deras “krav”.
Jag var 14 år då killarna i klassen började jämföra tjejernas bröststorlek – jag hade inte mycket att komma med och fick smeknamnet “plankan”. Detta följde många års komplex upp till vuxen ålder.
Jag var 17 år då vi hade hemmafest hos en vän där flera av oss sov över. Jag vaknade mitt i natten av att en utav killarna hade sin hand på mitt lår och började smeka upp längs med låret. Jag fick panik och blev iskall i hela kroppen men vågade inte röra mig för jag inte ville skapa “dålig stämning”. Låtsades sova i hopp om att han skulle sluta då han inte fick någon respons, det gjorde han inte. Då han hade handen vid mina trosor “vaknade” jag med ett ryck och frågade vad fan han höll på med – likväl så kände jag sådan enorm skuld för att jag inte hade stoppat det tidigare.
Jag var 2 veckor från min 18 årsdag då jag blev utsatt för ett våldtäktsförsök. Jag var full, hade en kort klänning och gick ensam hem på natten mot min dåvarande pojkväns lägenhet. “Jag borde ha vetat bättre” var tankegången efter det och jag anmälde aldrig.
Skulden är INTE vår att bära, det är deras. Jag är så fruktansvärt trött på att vi alltid först söker felen hos oss själva, för vi har lärt oss “att veta bättre”. Det är nog nu.