Vittnesmål nummer 96

Jag är fyra eller fem år gammal när det börjar. Han är i sextioårsåldern. Han nästlar sig in i familjer med barn i lämplig ålder genom att vara trevlig och hjälpsam. Jag minns att vuxna använde ordet barnkär om honom.

Och det är lätt för barn att tycka om honom. Han ser dem, han ger dem uppmärksamhet. Han bjuder på godis och kommer med små presenter. Han tar sig tid att leka, att sparka fotboll. Men det kommer alltid något tillfälle när han lyckas vara ensam med en. När man ska sitta i hans famn och hans stora äckliga tunga trevar runt i ens mun.

Jag minns hur jag redan som barn, redan medan det pågick, var medveten om dubbelheten. Han är så snäll. Utom då när… men annars är han snäll. Jag tänkte aldrig att det var mitt fel att han gjorde det han gjorde, men jag tänkte att det var fel av mig att tycka om honom också, att tycka om allt det där andra som inte var obehagligt.

En gång tar han med mig på utflykt, bara han och jag. Vi tittar på en utställning i ett butiksfönster, massor av My Little Ponys. Jag är sex år gammal och älskar My Little Ponys. Efteråt tar han med mig till ett bönehus. Det finns ett predikantrum med en säng i anknytning till bönehuset. Det är ganska mörkt i rummet. Han ligger ovanpå mig i sängen en lång stund. Jag säger flera gånger att jag vill gå därifrån. Han ligger ovanpå mig och frågar mig om det gör ont. Jag är sex år gammal och hjärtskärande ärlig, jag tar vuxna på orden när de pratar. Jag vantrivs i situationen, men det är ju inte det han frågar. Så jag svarar: nej, det gör inte ont. Då säger han ”bra, då är jag nog inte för gammal”. Jag tror inte att han klär av mig byxorna, men jag minns att han drar upp dragkedjan i mina byxor efteråt. (Resten av mitt liv kommer jag att undra: Har jag egentligen blivit våldtagen utan att veta om det? Var det så hemskt att mitt minne trängt undan det för att aldrig mer återvända?)

Det är 80-tal och sexuella övergrepp är inget man pratar mycket om. De vuxna är handfallna. Mina föräldrar är misstänksamma. De frågar mig trevande, jag vet exakt vad de pratar om men också att det är helt omöjligt för mig att berätta vad som händer, vad han gör. Jag tar på mig all skam i situationen, vänder den mot mig själv.

Mannen samlar på barn i stora mängder. Han skriver brev och håller kontakten. Han ordnar fester och utställningar. Han är aktiv i en inomkyrklig väckelserörelse, jobbar en tid som vaktmästare på deras folkhögskola. En tidigare elev på folkhögskolan säger att ”alla visste hur han sprang efter flickorna”. En person som bott i samma by som honom reagerar genast när jag nämner hans namn. Hon vet vad han går för. Jag känner till åtminstone tre personer i min bekantskapskrets som utsatts för övergrepp av samma man. En grupp föräldrar i en annan by upptäcker vad deras barn blivit utsatta för. De går till polisen, mannen döms till fängelsestraff. Väckelserörelsen där han varit aktiv noterar vad som hänt. De fråntar honom rätten att sälja rörelsens böcker och skrifter och meddelar sina lokalavdelningar om saken. Mannen har använt rörelsens lokaler för avskilda möten med barnen, han har använt rörelsens tillställningar som fiskdammar där han kunnat komma i kontakt med barn och deras föräldrar, fiska upp dem till sin samling. Det finns inget i rörelsens protokoll som visar att styrelsen skulle ha diskuterat detta, att man skulle ha kontaktat lokalavdelningarna och bett dem tala med familjer som varit aktiva och som kan ha kommit i kontakt med honom. I stället har jag hört av en annan drabbad att de aktiva i rörelsen inte ville ”döma” mannen genom att vittna om vad de visste.

De vuxna kände sig obekväma och teg. För obekväma för att konfrontera honom, för obekväma för att skydda barnen. Mannen var ju så trevlig.