Jag har nyss börjat högstadiet. Tretton och kär. Typiskt. Men så äntligen en dag skickar killen jag är kär i att han vill träffas. Vi är klasskamrater, och jag cyklar till platsen han ville ses på, under en bro där ungdomarna brukar sitta och tjuvröka och dricka sin första öl. Han har med sig vår andra klasskompis, och jag blir besviken. Jag trodde ju det bara skulle bli vi två. De håller fast mig, pillar på mig, tar på mina bröst, försöker ta sig ner i mina byxor, men jag sparkar. Mitt linne blir helt smustigt, det dras nästan sönder, jag försöker göra kraftigt motstånd, men det är svårt när man hålls fast.
Två veckor senare vill killen jag är kär i träffas igen. Jag cyklar dit. Samma sak. Jag är förvirrad. Ska det vara så här när man är kär? Känner mig smutsig, men vet inte bättre.
Senare, också det under högstadietiden. På ett sommarevenemang. Min bästa väns storebror vill träffas. Vi är inte så bekanta, men han har mitt telefonnummer. Han är betydligt äldre än mig, men jag går dit ändå, utan mina vänner. Vi hånglar, jag vet inte vad jag ska tro, det känns inte rätt. Jag försöker ta mig därifrån, han håller fast mig och försöker tvinga mig att suga av honom. Tror han både var hög och full, och jag blir livrädd. Sliter och sliter för att försöka ta mig därifrån. När jag senare skickar och frågar honom vad fan det där var säger han att han inget minns.
Igen lite senare, eller kanske samtidigt, eller tidigare, allting flyter ihop, men också det i högstadiet, är jag kär i en annan kille. Också han vill träffas, och jag går till sommarteatern, som har stängt för säsongen. Där är han och hela hans kompisgäng, många av dem mina klasskompisar i lågstadiet. Jag vet var nycklarna till omklädningsrummet finns, för jag har varit med. Råkar säga det för att verka cool inför killen jag är kär i, jag tvingas låsa upp och vi går in. Väl inne håller två av killarna fast mig, resten ställer upp sig på kö, tafsar på mig i tur och ordning. Den här gången inte bara på brösten, utan tvingar ner sina finger i mina byxor. Tvingar mig att dansa med dem. Jag känner mig så förnedrad. Ändå går jag dit igen nästa gång de frågar, jag är ju fortfarande kär. Ungefär samma gäng, någon fler kanske, jag vet vad de vill, går automatiskt efter nyckeln, blir igen fasthållen. Är tom inombords. Gör inte ens motstånd. Vad tjänar det till, att göra motstånd, när de är så många? Till och med den snällaste killen jag kände var med på övergreppen. Han som aldrig skulle göra en fluga förnär. Vi, alla, var och är bekanta och vänner också efteråt. De bad aldrig om ursäkt.
Jag var tretton. Min syn på kärlek och sex var förstörd. Jag hade lärt mig att kärlek innebär sex. Alla dessa övergrepp ärrade mig. Och jag gav upp min kropp. Igen och igen och igen. Jag var ju bara kär. Jag ville ju bara få vara kär.
Började kallas hora. Hörde ordet en gång per dag i ett års tid. Ordet sjönk till sist in i min identitet. Också tjejer sade hora till mig. Tyckte jag var äcklig. Ryktet spred sig till andra byar. Tjejer talade skit om mig. Jag kände mig så ensam.
Idag är jag 21 år gammal. Jag har ännu inte berättat allt detta till mamma. Det känns så äckligt, inte något som mamma behöver höra. Min syn på sex och kärlek är relativt okej idag. Men samtidigt vet jag också, att om jag skulle vara singel, skulle jag ligga runt. För det är ju så man får uppskattning, lärde sig den trettonåriga versionen av mig själv.