Vittnesmål nummer 41

Det värsta är kanske att jag tänker: Var ska jag börja? Och tar jag inte för mycket plats om jag öser ur mig alla övertramp?

Som tonåring sommarjobbade jag på en av de svenskspråkiga avdelningarna på ett public service-bolag. Det var chefen på avdelningen som trakasserade mig. Han var kanske 60. Han ville att jag skulle sitta i hans knä i kafferummet. Han ville köra mig på sin motorcykel. Han stod i dörröppningen till mitt kontor så att jag kände mig instängd och kallade mig ”liten, men naggande god” för att jag sade emot honom. En dag hade han en gäst, en annan man i övre medelåldern, och när jag gick förbi dem vid kopieringsmaskinerna sa han till sin gäst, helt opåkallat: ”Akta dig för den, hon bits”. En gång sa han till mig att jag inte får berätta för min pappa (som var journalist) att han inte har tv hemma, trots att han jobbar på tv:n. Jag tyckte han var äcklig, och jag tycker det är äckligt att tänka på att alla vuxna som såg inte ingrep, till exempel när jag skulle sitta i hans famn i kafferummet.

När jag gick i lågstadiet gick jag med i en teatergrupp. Jag var det enda barnet. Vi skulle åka på teaterfestival i en annan stad och övernatta där. På kvällen skulle alla gå ut på krog. Det kom gubbar till vårt bord som ville dansa med mig. De vuxna som skulle ha ansvar för mig lät gubbarna dansa med mig. Varför såg de inte att det var äckligt och olämpligt?

I högstadiet var jag och min kompis på en sommarfest i skärgården. En kille som var ett par år äldre än mig ville att jag skulle gå in i skogen med honom. Han ville att vi skulle knulla och jag minns två saker av det: att jag sa nej och att kottarna skavde i skinnet ryggen när han låg och stötte ovanpå mig. Efteråt minns jag att jag kom ut ur skogen och berättade för min vän att han knullat mig och att jag sagt nej. Det tog många år innan jag förstod att det var våldtäkt. Det var som att eftersom jag hade varit där kunde det ju inte ha varit det.

På skolavslutningen efter nian skulle alla ut och festa på en strand. Det här är min obehagligaste erfarenhet, för jag minns inte vad som hände. Jag har ett synminne av tre, fyra killar från parallellklasserna som står i en halvcirkel runt mig, jag står med ryggen mot väggen inne i ett litet hus. De ser hotfulla ut, och det är en av dem som verkar vara ledaren i situationen, för han står närmare och hotar mig och är speciellt obehaglig. Efteråt är jag ensam i huset, stiger upp från golvet och går ut. Jag går ner till stranden och simmar ut på djupt vatten fast det är kallt och natt och jag är full. Jag vet inte vad de gjorde med mig, jag har bara känslan av obehag. Hur ska man hantera sådana minnen?

På folkhögskolan låg jag ibland med en kille. En gång kom en kurskamrat till oss in i rummet medan vi knullade. Han satte sig på en stol och tittade på och lekte att han var porrfilmsregissör och sa vad vi skulle göra. Efteråt grät jag. Det här är ett exempel på en av de gångerna jag gått över mina egna gränser för att jag aldrig har lärt mig att sex ska vara njutbart för en själv. Hur ska man kunna säga nej när man aldrig har lärt sig att sex kan vara något positivt?

I högstadiet låg jag ofta med killar på fester. Jag var alltid full och trodde det hörde till. Jag har ett glasklart minne av den stunden det gick upp för mig att alla inte gjorde så. Jag gjorde det inte för att jag ville, men för att jag trodde det var så man gjorde. Jag hade ett kompisgäng där hälften var killar, och jag trodde vi var vänner, men plötsligt började de kalla mig ”hora” och ropade åt mig ”tio fingrar i fittan” och sånt.

Som tjugoåring jobbade jag igen på samma public service-bolag. Då hade jag en hygglig kvinnlig chef som jag tyckte mycket om och snälla, vuxna kollegor. Men när min sista dag skulle firas var det en äldre man från en annan avdelning som ville gå ut och fira vidare med mig efter att alla andra gått hem. Han berättade att hans fru var allvarligt sjuk i ms. Han tog mig till en bar där de andra gubbarna verkade känna honom, åtminstone gratulerade de honom till att ha fått sällskap av en ung tjej. Sent på natten körde han mig hem i taxi och jag var ängslig och ville fort bli av med honom och komma hem till mig själv. Så vad gjorde han för fel? Ingenting. Jag kände mig äcklad och äcklades i flera år efteråt av att höra hans röst på tv. Jag skämdes och berättade inte för någon att jag varit ute med honom.

De här situationerna har präglat mitt liv från slutet av lågstadiet. Män som tar för sig av mig och den diffusa upplevelsen av en egen vilja, otryggheten. Varför förstod jag inte att man får säga nej när man menar nej? Och varför förstod jag inte att man får säga nej också då man inte vet säkert, att känslan av obehag är just det som betyder nej? Att frånvaron av lust och frånvaron av ett ja betyder nej. Att det inte är fritt fram för andra att använda min kropp, bara för att jag inte kan argumentera för det motsatta.

Vittnesmål nummer 42

Jag hade en kollega som alltid var väldigt närgången och gillade att kramas. Ändå kramades han alltid lite för länge, lite för hårt. När jag någon gång träffade honom tillsammans med min partner rörde han aldrig i mej, men ensam, då var kramarna långa. Han var så mot många, och det var bara ”hans sätt att visa uppskattning”. I något skede blev det obehagligt men jag ville inte säga nåt, det kunde ju bli dålig stämning.

Vittnesmål nummer 43

Det här har hänt mig fem eller sex gånger, både med svenskspråkiga och andra, under flera års tid: somnar på efterfest, vaknar med obekant/vagt bekant man (och en gång kvinna) som skedar mig, med handen mellan mina ben eller under skjortan, knådandes mina bröst. Har sagt ifrån en enda gång, då personen ifråga blev såå ledsen och såå förstörd och hotade med självmord, så att jag tillslut måste trösta hen och försäkra hen om att hen är en bra person och inte ska begå självmord, istället för att vi skulle ha pratat om min upplevelse av saken.

Har, precis som alla andra, ett otal andra berättelser, men för det mesta utanför svenskspråkiga sammanhang.

Vittnesmål nummer 44

Jag var 19 år och på festival med mina kompisar. Min ex-pojkvän var också där, han hörde till gänget. Hans flickvän hade blivit hemma. Vi festade alla tillsammans och hade roligt, i ngt skede märkte jag att exet gav mig en massa uppmärksamhet. En kväll tyckte han att han skulle komma och sova till tältet jag delade med en kompis. Kompisen somnade snabbt och efter det öppnade han min sovsäck och våldtog mig. Jag låg tyst för att inte väcka min kompis. Nästa dag skämdes jag och han ignorerade mig resten av festivalen. När jag äntligen vågade berätta om detta var det till en långvarig pojkvän jag tyckte jag hade en fin relation med. Han tyckte jag överdrev och att jag inte kunde tala om ett övergrepp

Vittnesmål nummer 45

I åk 1 och 2 på lågstadiet placerades jag alltid bredvid de busiga pojkarna. Vi satt då i parpulpeter. En dag då jag satt bredbent kände jag plötsligt killens hand på mitt kön ovanpå strumpbyxorna. Efter det satt jag aldrig mer bredbent i pulpeten.

Vittnesmål nummer 46

Jag deltar i en diskussion på universitetet och en lärare jag inte känner kommer efteråt fram till mig. ”Det gjorde du väldigt bra. Men du är så söt så det spelar ingen roll vad du säger”, ler han och klappar mig på rumpan. Jag blir så paff att jag inte säger något. Hans trevliga fru står i närheten.

Vittnesmål nummer 47

Min manlige redaktionschef fick plötsligt för sej att börja skicka bilder med pornografiskt innehåll till mej på min jobbmejl. Trots upprepade försök att få honom att sluta, fortsatte han. Efter att jag hotat med att rapportera hans beteende till ledningen upphörde han med sexbildsbombningen, men avslutade med att skicka mej en årskalender med nakna män med jättekukar.

Vittnesmål nummer 48

Jag var 14 år och var på långpromenad i en håla i Svenskfinland med mitt ex. Vi var mellan ett par åkrar utan en människa i sikte då en bil kör förbi och några fulla killar ropar glåpord efter oss. Jag är 14 och trygg i mig själv och skriker efter dem. De vänder, släpper av en kille bakom oss, kör förbi och släpper av en kille framför oss. Därefter kör de långsamt bredvid oss medan deras polare omringar oss. Mitt ex insåg genast att de var ute efter bråk och ringer sina föräldrar och ber dem komma efter oss så fort de kan. En av killarna griper tag i honom och kastar ner honom i diket. Jag fattar knappt vad som händer och försöker prata lugnt med dem. De rackar ner på hans hår men blir framför allt provocerade av att jag låter för svensk. En av killarna har handen på min axel, han är säkert närmare 190 cm och tornar upp sig över mig. Han viskar i mitt öra ”Om du gillar långt hår så skulle du se min röv”. Han trycker sig mot mig och det enda jag vågar göra är att le försynt. Innan det hinner eskalera så dyker mitt ex föräldrar upp och killarna hoppar in i bilen och drar. Jag klarar fortfarande inte av att möta fulla främlingar när jag är ute och går.

En annan sak hände nyligen. Är ute på krog, full som bara jag blir. Mina kompisar är utspridda och jag inser att det börjar bli dags att dra hem. När jag går mot dörren känner jag ett par händer gripa tag i mig och slita in mig i en tämligen oanvänd trappuppgång. Jag är för full för att inse vad som pågår. Helt plötsligt har jag hans tunga i munnen och hans händer innanför tröjan, fortfarande har han mig i ett skruvstäd. Han viskar något om att han tittat på mig hela kvällen och jag blir alldeles kall i hela kroppen och mitt huvud snurrar ännu mer. Jag drar mig undan och försöker artigt säga att jag inte vill, men han drar mig tillbaka och jag måste slita mig loss och springa iväg för att inte bli infångad igen. Jag söker febrilt efter mina kompisar. Jag hittar dem och berättar vad som hänt och de håller mig sällskap resten av kvällen. Ingen anmälan görs, det kommer inte ens på tal. När vi ska gå hem står han en meter från vår grupp och tittar på oss. Min kompis skriker åt honom att dra och jag får stanna hos henne tills 4-tiden då jag känner mig modig nog att gå hem själv. Jag var för full för att se hur han såg ut exakt, men tror mig ha sett honom på studiefester igen. Han verkar singla ut fulla studenter. Jag vet inte om jag ska anmäla, jag var helt enkelt för full för att vara ett tillförlitligt vittne.

Vittnesmål nummer 49

Hände för två månader sen på en pub i en mellanstor stad. Jag och min kompis har inte träffats på länge och hade som avsikt att äta gott och ta några drinkar och umgås med varann.

Vi diskuterar om #metoo kampanjen då det kommer en man i 40-årsåldern och frågar om han och hans kompis som står längre bort och vinkar får sitta med oss. Min kompis försöker med tyvärrpratarvibarasvenska-tricket men då visar det sig att gubbarna är finlandssvenska. Irriterad men vänlig förklarar jag att vi vill sitta för själva ikväll och att vi är mitt i en privat diskussion. Mannen vinkar kompisen till sig och tar fram två stolar till vårt bord och säger:

”Men hörni, inte frågar vi för att vi vill slicka era fittor! Vi vill bara ha lite kul ikväll! Vi lovar att det inte blir nå knull efteråt!” sätter ner sig och börjar chitchata och introducera sig själv. I ca 10min försöker vi förklara att vi inte är där för att festa utan vill sitta för oss själva. ”Men vet ni, vi är goda killar som bara vill ha roligt, det är ju skam att vackra flickor måste sitta ensam. Om ni följer med oss kommer ni att ha den roligaste kvällen i ert liv för så sköna och goda killar är vi! Om ni inte vill ha oss här så säg bara far åt fittan!” Jag ler sarkastigt och säger ”Far åt fittan”.

Gubbarna rör inte en fena och pratar på. Jag börjar se runt mig för att hitta en portier eller annan personal medan min kompis förklarar att hon har man och barn och tidig väckning och inte är där för att festa. Ingen personal syns till och vi försöker ignorera gubbarna och stirrar irriterat på varandra och för dendär telepatiska hurfanslippervidom-diskussionen.

Till slut ger dom sig och vi får vara ifred men en halv timme senare kommer kompisen och gnäller att vi ska hänga med dem. Min kompis säger att gubbe nr.1 redan förstörde denhär grejen och att han borde lära sig att prata med respekt och att vi verkligen inte är imponerade. Båda gubbarna slår sig ner och jag är så arg att jag stirrar i väggen tills de förstår att gå.

Vittnesmål nummer 50

Jag önskar att jag kunde berätta. Men jag kan inte möta känslan av hjälplöshet. Jag känner mig tillintetgjord. Jag blir kall och kallsvettig, tårarna stiger. Jag skäms – kanske för att de jag anförtrodde mig åt fördömde det som hänt, men lät förstå att jag också hade mig själv att skylla. Och jag var så ung och så skärrad att jag inte kunde värja mig mot deras insinuationer. Kanske jag också föredrog att ta på mig skulden framom att acceptera att det som hände var utanför min kontroll. Nu i efterhand tänker jag att skuldbeläggandet kanske syftade till att sopa händelsen under mattan – att skammen skulle hindra mig från att någonsin prata om det. Och det funkade ju – jag kan fortfarande inte prata om det.