Vittnesmål nummer 900

Livet skulle börja efter 25.

Men samma natt jag firade att jag levat halv vägs till femtio blev jag sexuellt utnyttjad.

Någon annan skulle använda uttrycket våldtagen men det känns så grovt på nåt vis.

Skammen dagarna efter. Vad hade hänt? Varför var jag blåslagen och hade skrubbsår överallt? Hur hade jag tagit mig fram? Varför hade jag blåmärken på insidan av låren nära snippan?

För att någon tog min kropp medan jag var i berusat (knappt medvetande) tillstånd. Vaknade gjorde jag i en främmande lägenhet, i ett badkar – Naken. Mannen sade att jag spytt ner sängen, skrattade hånfullt. Jag grät en skvätt, tog på mig klänningen och gick hemåt, fortfarande full.

Till min dåvarande pojkvän sade jag att jag varit otrogen. Det gjorde mindre ont än att tänka att jag blivit utnyttjad. Fatta hur sjukt det är. Jag vred på sanningen, till att det skulle varit mitt eget fel. Jag var så förstörd. De första dagarna förstod jag ingenting. Blåmärkena på kinden, längs armen, midjan… frågade någon sade jag med ett skratt ”jag hade närkontakt med marken bara…”. Det kändes både fysiskt och psykiskt som jag slängts in i en torktumlare på 8 tusen varv. Hela första halvåret led jag av extra mycket ångest. Jag hade ångest för att jag tyckte att världen var så fucked up, jag ville inte vara en del av den.

Ångesten kröp fram speciellt då jag förtärde alkohol eftersom det var i ett mycket berusat tillstånd jag blivit utnyttjad. Ibland spelades små minnesfragment upp i mitt huvud på repeat. Det lilla jag minns. Jag brukar tänka att det är kroppens sätt att hjälpa sig själv, att inte minnas allt in i minsta detalj, för att det inte skall göra lika ont.

Jag anmälde detta aldrig för att jag var rädd för att inte bli trodd, att jag inte skulle få det stöd jag skulle ha behövt till det, och varje gång jag försökt ta upp det har jag märkt att de omkring mig blivit mycket besvärade.

Trots att jag länge teg om detta så är jag idag stark.

Han som gjorde detta tittar numera ner i marken då vi möts.

Jag skulle vilja slå honom i backen och skratta hånfullt.

Så som han en gång gjorde mot mig. Men det skulle aldrig göra ens hälften så ont som det han gjorde så jag skall bara pina honom med mina stirrande blickar och  med vetskapen om att han inte kunde förminska mig.