Du är i ett lyckligt förhållande med en man du älskar. Han är fin och skulle aldig göra dig illa, han är en av de snälla männen. Du är tacksam över att du hittat honom.
Du är trött, haft en lång dag, du ser framemot att få sova. När ni lägger er till sängs känner du hans hand på dig, du vill sova, du vänder dig sakta bort, för att försiktigt markera. Kanske låtsas du somnat. Händerna fortsätter, du känner ett stånd tryckas mot dig. Du vet att det är oundvikligt. Ni har sex. Du säger inte ja, men inte heller nej. Du flyter med, hoppas han skall märka. Att han skulle fatta själv. Du orkar egentligen inte, vill egentligen inte. Ändå blir det så. Det gör lite ont. Han fortsätter. En del av dig hatar honom samtidigt som du hatar dig själv. Du känner rent ut av avsmak för dig själv. Men ni älskar varandra, påminner du dig själv. Han kommer. Han berättar för dig hur mycket han älskar dig. Hur fin du är. Du berättar för honom hur mycket du älskar honom. Du älskar honom de facto så mycket att du hellre hatar dig själv än nekar honom sex. Han somnar nöjt. Du vet att du kunde ha sagt nej, men du gjorde det inte. För då blir han besviken. Du orkar inte förklara dig. Du orkar inte se hans besvikna min. Du orkar inte känna den dåliga stämningen. Du orkar inte se hur han vänder sig mot väggen. Du orkar inte höra hur han suckar. Du orkar inte ha dåligt samvete. Han är ju snäll. Så de blir sex. Som alltid. (Dessutom vet du ju att män med stånd får blueballs om de inte får komma, de lärde du dig tidigt)