Är så glad att vi river den här förödande tystnadskulturen som möjliggjort så många övergrepp.
Några nedtramp i 90 talet och mina ungdomsår:
En vän berättade för mig efter en fest att hon vaknat med andra kläder än hon slocknat i. Hon var kladdig mellan benen och trodde någon/några killar på festen hade våldtagit henne. Hon lever fortfarande med skammen. Alla låtsades som inget hänt. Ingen konfronterade killarna.
En annan vän hånglar med en främmande kille på krogen. Blir våldsamt intryckt i ett bås på toaletten och mister oskulden i en hårdhänt gråzonsvåldtäkt. Hon försökte skratta bort händelsen, men förtvivlan syntes i hennes blick. Vi pratade aldrig mer om det.
En tredje vän har sex med en främmande man mitt i natten på krogens bakgård mot ett träd. Tveksamt om det fanns samtycke. Hon är gängets snygga, tuffa tjej och försöker få det att låta som att det var hon som tog initiativet, men lyckas inte hålla masken riktigt. Vi pratade aldrig om det igen.
Själv bär jag på skammen efter en händelse som jag inte berättat om för någon. Blev våldtagen i sömnen. Samma gamla story som skrivits av 100 andra här. Tonåring. För mycket alkohol. Slocknat på efterfest och vaknar av att en nästan dubbelt så gammal man trycker in sin jävla kuk i mig bakifrån. Jag fattade inte vem det var eller var jag var. Trodde det var min pojkvän, att jag var hemma. Halvsov igenom det hela så jag sa aldrig ifrån. Tvärtom, minns att det var skönt. Sen sov jag vidare. Vaknar nästa morgon bredvid den här för mig okända människan. Fy fan vilken ångest och skam!! Vågade inte konfrontera honom, låtsades som allt är ok. Men berättar för min pojkvän som konfronterade honom. De kände varandra. Pojkvännen väljer att tro på våldtäktsmannen och jag blir anklagad för att ha varit otrogen. Så där går ju inte en våldtäkt till, enligt dem. Jag var ju med på det.
Jag känner ingen som polisanmält. Vi är inte ens med i statistiken av nedlagda case. Alla killarna slapp undan ansvaret för sina handlingar.