Jag var 13 år och gick på sjuan. Min bästa kompis hade skaffat pojkvän. Denna pojkvän var min vän, vi gick på samma klass och umgicks dagligen. Han saknade dock känsla för när han gick för långt och när det var läge för honom att sluta. Han fällde väldigt ofta kränkande kommentarer om mig och berättade pinsamma historier om mig för andra (han gjorde sig till på min bekostnad kändes det som).
En helg var vi (jag, min bästis och hennes pojkvän) i en mindre finlandssvensk stad under en pågående stadsfestival där bästisens pojkvän mötte upp med sitt killgäng (jag kände inte dem). Bästisens pojkvän ville presentera mig för dem och det gjorde han: ”De här e [mitt namn] å hon e oskuld. Ja vet att hon vill ha de men hon vågar bara int. He e bara att ta för er, så hon får e överstökat nån jävla gång!”
Jag blev stum. Jag kände mig så oerhört förnedrad och kränkt. Där står han och bjuder ut mig till sina kompisar och gör min oskuld till nåt man bara ”kan komma och ta”. Hans kompisar skrattade. Han skrattade. Min bästis skrattade. Jag kokade inombords, men visste inte vad jag skulle säga. Mest sårad var jag över att min bästis inte sa nåt. Jag sa till slut nåt i stil med ”den dan jag vill bli av med min oskuld så blir jag det och tills dess håller du käften”.
Än idag skäms jag över att tänka tillbaka på hur jag kände mig där och då.