Detta är första gången jag nämner dessa händelser för någon. Jag är uppvuxen i en liten stad där alla känner allt och alla. Därför har jag valt att vara anonym.
Varför skall jag berätta att mina första minnen av att någon gjort ett övertramp emot mig och mina första minnen av att någon kränkt min integritet tar sig ända till tiden jag gick på dagis. Att jag var 4-6 år gammal. Pojkarna i min grupp jagade mig varje gång vi var ute. De ville ha en puss eller en kram. Den som var snabbast – vann. Då fick han välja vad priset blir. Självklart har jag inte fått vara med och bestämt om reglerna. De har dem gjort upp själva. Jag är bara priset de får för att de kämpat så bra.
Varför skall jag berätta att jag även är priset den kille får som hinner lägga sig närmast mig på vilostunderna. Så att det blir lite extra mysigt för honom. Inte för mig. Jag har återigen inte varit med och bestämt reglerna.
Varför skall jag berätta att: Jag är den alla pojkar vill ha, Att jag inte vill ha alla pojkar. Men det är inte det som är viktigt.
Varför skall jag berätta att då jag tar upp detta med mina dagisfröknar får jag endast kommentaren ” De är ju kära i dig, ta det som en komplimang ” ”Det är ju bara på skämt” eller ” Det är ju roligt att vara omtyckt, du skall vara glad att personer vill umgås med dig”.
Varför skall jag berätta om att mina nästa minnen är från lågstadiet. Hur det enligt killarna var okej att ta sig in i tjejernas omklädningsrum. Hur det var okej för dem att stanna en då man gick i korridoren för att ett ”lösenord” krävs. Lösenordet är att de får klämma och känna på valfri del av min kropp. När de gjort detta har jag rätt att ta mig vidare. Jag har återigen inte varit med och bestämt reglerna för denna lek. De har dem gjort. Jag är återigen ett objekt jag inte själv har makten över. För de har dem.
Varför skall jag förklara att jag utvecklade bröst ganska tidigt. Att jag redan på årskurs 5 och 6 hade jag en kupa på C/D. Att detta fascinerade killarna. Att detta gjorde tjejerna arga. Men att jag tyvärr inte kunde påverka min brösttillväxt hur mycket jag än ville det. Jag började använda mig av två stycken sport BH:n, för att minimalisera guppningen då man gick i trappor. Egentligen borde jag vara stolt och glad över mina bröst. Jag fick ofta kommentaren att jag kan lyckas som porrstjärna. Jag var då 12 år gammal.
Varför skall jag berätta om hur gymnastiklektionerna var. Att det var skilda grupper för tjejer och killar. Olika sidor utav sportplanen. Ändå stannade hela pojkgruppen upp då det var min tur att springa. Då det var min tur att hoppa. Då det var min tur att överhuvudtaget röra mig. Kan väl säga att jag aldrig sprang. Att jag aldrig hoppade. Att jag aldrig rörde mig. Gör det inte ännu heller trots att det är mer än 10 år sedan.
Varför skall jag berätta att jag återigen skall vara glad. Glad över att ”De vill ju bara heja på dig”, ”De gillar dig, ta det som en komplimang” eller ” De är ju bara på skämt!”.
Varför skall jag berätta om att jag i högstadiet använde mig av minst tre storlekar större skjortor än vad jag skulle behövt. Att mina bröst inte fick synas. Då de såklart hade växt sig ännu större. Men att de inte fick synas. Varje gång de på något syntes att jag hade bröst t.ex. då jag var klädd i en mer öppen skjorta (EN VANLIG SKJORTA!) och inte var klädd i en collegeblus med en halsduk omringad om halsen. Fick jag alltid kommentarer om mina bröst och min kropp. Om hur lämpligt passande jag är att arbeta som porrstjärna. Om hur bra jag måste vara på sex och att knulla killar. Om hur stolta mina föräldrar måste vara för att jag är så snygg att varenda kille skulle vilja sätta på mig.
Varför skall jag berätta att det var okej att röra vid mig. Röra vid min kropp. På valfri plats. Det var också okej att flåsa och stöna kommentarer i mina öron. Inte okej för mig – men enligt killarna var detta deras rättighet.
Varför skall jag berätta om de gånger jag sade ifrån. Att jag då alltid hade mens. För mens har man tydligen varenda en gång man säger sina egna åsikter. Så det slutade jag ganska snabbt med.
Varför skall jag berätta om att jag inte kände killarnas kommentarer som de värsta. Utan att jag tog värst till mig av kommentarerna utav mina VÄNNER. Mina TJEJKOMPISAR. Att de var avundsjuka på mig. På att jag kunde få alla killar. På att jag var så snygg, och hade min framtid tryggad. Jag skulle ju inte vara singel då jag blir äldre, det är ju så många som redan nu står på kö för att få mig. Samhällets syn är verkligen puckad.
Varför skall jag berätta om att det bara var utsidan som räknades då. Även att killen gillade mig. Jag behövde nödvändigtvis inte känna något för honom. Bara ställa upp på hans behov. Det var så det fungerade att gå på högstadiet. Jag skulle återigen vara glad över att jag får komplimanger. ”De gillar dig, ta det som en komplimang” eller ” De är ju bara på skämt!” var några av kommentarerna jag fick då jag sade till om detta till en vuxen på skolan.
Varför skall jag berätta att: Jag är den alla killar vill ha. Att jag inte vill ha alla killar. Men det är inte det som är viktigt.
Varför skall jag berätta om orsaken till att jag efter högstadiet flyttade jag bort från min hemstad. Att jag bara måste bort. Bort från allt och starta om. Jag började studera ett ämne med hästar. Hästar som alltid varit mitt intresse. Som jag älskar. En hobby jag haft hela livet. En plats där jag fått vara mig själv. En plats där jag inte blir dömd på grund av mitt utseende. Men jag kan ändå inte tänka på alla kommentarer och kränkningar jag fått för att jag håller på med ridsport och hästar.
Varför skall jag berätta om att det inte var killarna i stallet som gav mig kommentarer. Utan att jag fick höra kommentarer utanför stallet. Kommentarer om hur mina bröst guppade under ridningen. Det var ofta diskussioner om hur bra jag var i sängen, ifall man kan hålla reda på ett 500 kg djur hur går det då för killen jag knullar. Det var denna kategori samtalsämnen i min lilla hemstad gick ut på. ATT DE FORTFARANDE PRATADE OM MIG, TROTS ATT JAG INTE BODDE PÅ SAMMA ORT! Det äcklar mig fortfarande.
Varför skall jag förklara att livet fortsatte och jag träffade på allt mer personer, personer som inte förstod vad respekt innebar.
Varför skall jag berätta om den gången två pojkar från militären följde med hem på efterfest. De var för fulla för att ta sig tillbaka till anläggningen så de fick sova där. Jag sov i samma säng som min bästa TJEJ kompis. Då skulle även en av killarna sova med. Vi släckte lampan och direkt började det stönas och flåsas och handen kom upp på mina bröst och över resterande kroppen. Jag låtsades sova. Men kände varje rörelse.
Varför skall jag berätta att en av mina killkompisar gjorde samma sak en midsommar då vi skulle sova i bastuns omklädningsrum. Även här ligger en av mina bästa tjejkompisar med. Jag försökte säga nej men mitt nej gällde inte. Men då hon sedan vaknade och sade att nu räcker det. Då steg han upp och gick ut. Vi har inte pratat om det sedan dess.
Varför skall jag berätta om den gången efter en barrunda då han ville att jag skulle gå en bit med honom hem. Jag accepterade. Vi skulle ju ändå åt samma håll och det var en av sommarens varmaste nätter. Då vi skildes åt ville han ha en kyss. För att han alltid älskat mig (Märk väl att vi inte pratat med varandra på 8 år, inte ens hållit kontakt under festen). När jag sa nej undrade han varför. Jag svarade att det var komplicerat men ville inte prata om det här mera. Jag blev obekväm. Då tyckte han att se nu, det skulle varit mycket enklare för dig om du bara gett mig en kyss, då hade du fått detta överstökat och inte behövt bli obekväm. Vi pratade aldrig efteråt.
Varför skall jag berätta att jag såg att han filmade min presentation på lektionen idag. Jag vill bara inte veta vad han gör med den filmen.
Varför skall jag berätta att jag ser honom ta bilder på mig. Men samma sak. Jag vill inte veta vad han gör med dessa bilder. Därför säger jag ingenting.
Varför skall jag berätta om alla gånger jag stått och väntat på bussen eller spårvagnen och han kommit fram. Kommit fram och trott att han äger mig. Han som slutat då jag sagt att jag har en pojkvän. För att en annan man äger mig betyder mer för honom än att jag som kvinna säger nej.
Varför skall jag berätta om alla gånger jag blivit bjuden på en drink i baren. Att jag mycket väl vet vad en drink betyder. Jag mycket väl vet att en drink inte endast är en drink. Det är mer en ”efter detta går vi hem och knullar ihjäl varandra” gest. Jag har ännu svårt att förstå aggressiviteten då jag tackar NEJ till en drink. Eller ännu värre då jag tackar JA till drinken men NEJ till att gå hem med någon. För det har jag ju enligt dessa män gett godkännande till tidigare under kvällen då jag tog ögonkontakt med dem.
Varför skall jag berätta för mina vänner varför jag fortfarande är så tråkig i baren, varför jag inte följer med dem till dansgolvet? Hur jag hatar att dansa fastän dans är det bästa jag vet. För det som hände på dansgolven är både barnförbjudet och censurerat innehåll.
Varför skall jag förklara varför att jag inte vill ha kontakt med honom mera? Varför jag sitter tyst då han är i min närvaro. Han som alltid varit vår vän eller han som alltid gillat mig, han som är så snygg, han som är så rolig osv. Tänk vad jag är tråkig som inte vill umgås med personen som gjort övertramp på min integritet. Även om han anser att vi kan bete oss som förut. Även om han behandlar mig som luft efter allt som hänt mellan oss.
Varför skall jag berätta att av alla personer jag någonsin har haft sex med är 90 % av dessa, sådana som haft sex med mig. Jag har inte haft mycket att säga till om eller godkänna. Jag är återigen ett objekt jag inte själv har makten över. För de har dem.
Varför skall jag förklara att det INTE är utländska män som gjort övertramp på mig. Hur skall jag förklara varför jag alltid blir upprörd då denna diskussion kommer upp. Att det sprids rykten om att invandrarna kommer hit för att våldta. Att endast utländska män är de som våldtar. Då alla män som någonsin förgripit sig på mig är finska män. FINLANDSSVENSKA MÄN.
Varför skall jag förklara att jag inte ens kommer ihåg allting jag blivit utsatt för. Att jag förträngt delar och sett beteendet som normalt.
Varför skall jag förklara att jag aldrig blivit överfallen på gatan. Att jag aldrig blivit kidnappad eller fastspänd på något sätt. Men att jag ändå blivit sexuellt trakasserad och våldtagen.
Varför skall jag berätta att jag alltid går med nycklarna mellan fingrarna då det börjar skymma. Hur jag undviker att gå i parker, tunnlar eller under broar då det är mörk. Hur jag undviker att lyssna på musik med hörlurar genom båda öronen, man måste höra ifall någon förföljer en.
Varför skall jag förklara varför jag undviker att dricka mig för full. Varför jag har ett behov av att ta hand om mina tjejkompisar som druckit alldeles för mycket. Helst dricker jag endast en, så att jag själv kan köra hem. Då är jag säker på att det är hem jag kommer den kvällen.
Varför skall jag förklara hur rädd jag är att mina framtida barn skall bli utsatta för det jag blivit utsatt för? Eller att mina framtida barn skall utsätta någon annan för det jag blivit utsatt för.
Varför skall jag förklara att jag försökt säga NEJ flertalet gånger. Att jag försökt ta mig loss. Men att kroppen inte reagerat. Att min kropp blivit som förlamad. Att jag inte fått fram ett ord. Sade jag då verkligen nej?
Varför skall jag förklara mig över att jag aldrig polisanmält då jag inte förstått att detta har varit ett brott. Hur jag trott att detta hör till då man är tjej och växer upp. Men skulle de ändå ha lyssnat på mig om jag anmälde? Det var ju ingen som lyssnade i dagis, i lågstadiet, i högstadiet eller i gymnasiet. Inte heller nu på högskolenivå.
Varför skall jag förklara hur fel det var av rektorn i gymnasiet att påpeka att flickornas kläder inte var passande för skolan. Men att det för killarna var det okej att ha shorts och kortärmat.
Varför skall jag förklara att jag försökt få detta att sluta då det inte känts bra. Men alltid blivit bemött som att detta är ju bara ett skämt. Eller killar gör detta för att visa kärlek. Boys will be boys helt enkelt. Där och då med dessa kommentarer har jag normaliserat allting. Fram till att METOO-kampanjen kom. Det var först då det kom upp för mig att jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp och saker som kan kopplas till våldtäkt. Men då ingen lyssnar orkar man inte skrika högre.
Jag skall berätta och förklara för att detta beteende gentemot flickor och kvinnor skall få ett slut. Jag skall berätta för att det inte är mitt fel att det blev såhär. Det är inte mig det är fel på. Det är dags att alla som är runtom, alla som ser dessa sexuella övergrepp att börja säga ifrån. Det hjälper inte mera att blunda för verkligheten. Det är nu dags för samhället att ta sitt ansvar.
Det jag är mest arg över är att jag låtit detta påverka mitt liv så mycket som det verkligen gjort. Att jag upplevt ångest och osäkerhet emot mig själv. När det inte är mig det är eller varit fel på. Jag är nu 24 år gammal och har börjat förstå mitt eget värde. Men jag springer fortfarande inte. Jag kan inte gå till en simhall, trots att simning är det bästa jag vet. Jag dansar inte på dansgolvet i baren. Jag tackar inte JA till en drink. Jag tackar inte JA till en dejt och iallafall inte då vi träffats i onyktert festtillstånd eller ifall dejten går ut på att ta en drink tillsammans. Jag tar inte hem en kille innan jag verkligen känner honom. Jag går heller inte själv hem till en kille.
Jag är även arg på mig själv över hur jag fortfarande idag, trots en bröstförminsknings- operation inte kan visa upp min kropp. Hur jag fortfarande tror att jag har för urringade skjortor på mig. Som att det är mitt fel att jag får kommentarer om min kropp. Hur jag fortfarande idag har en helt snäv bild av vad sex innebär. Sex betyder samtycke från bådas sida men för mig handlar det mera om att jag skall vara tillräcklig för att uppfylla mannens behov. Återigen är jag är den alla män vill ha. Jag vill inte ha alla män. Idag vet jag dock att det inte är mig det är fel på.