Vid 15-års ålder gick jag med i en ungdomsförening. Jag var ung, förvirrad och sökte konturerna i min identitet. Det jag hittade var en man som var över 30, gift och hade barn. Han lockade mig med Koskenkorva och spännande händer. Jag stannade för att han fick mig att känna mig viktig. Jag tänker ofta på hans händer, fingrar och tunga mellan mina ben minuter innan föreställningar, bakom ridåer och i trappuppgångar. Jag tänker på alla de gånger jag sa nej och mest av allt tänker jag på de gånger jag sa ja. I fem år. Och jag kommer inte ifrån skammen. Jag vet inte var skulden hör hemma. Utnyttjad eller bara ung, dum och förälskad? Kan man vara både och? Jag kanske kan ge honom skulden och makten år ett, men det är inte lika enkelt år två, tre, fyra eller fem. Ett nej känns inte lika mycket värt när man sagt ja förut.
Det här är inte min historia om våldtäkt, men det är min historia. Och mitt uppror mot alla de ungdomsföreningar som vet om utan att agera. Som skvallrar utan att veta. Som tittar utan att se. Kanske är det så att vi alla bär skulden?