När jag var 17 år var jag på dans. Jag hade dålig självkänsla, så inför varje dans hoppades jag på att någon skulle komma fram på dansgolvet. Den här gången kom en äldre kille fram, 20 år minst. Han gick rakt fram till mig och jag kände mig utvald.
Snabbt kom händer fram, utanpå och innanför blusen. Jag tänkte att detta var det normala för en så gammal och mogen kille. ”Gör ingen stor sak av det”. Även om inga händer nånsin varit där förut. Strax efter åkte handen ner i trosan och in. Blev chockad. Det kändes definitivt inte bra. Drog ut handen och då gick han.
En mycket mer vardaglig händelse, som nästan kändes värre just eftersom det var i en vardaglig miljö: Jag var på synundersökning. Efteråt hämtade den ca 60-åriga optikern ett par månadslinser åt mig. Han lade armen runt mina axlar, vände sig mot mig och böjde ner
huvudet, nästan som en kram. Han småpratade lite och berättade att jag skulle få dem gratis fast de var dyra och ville jag skulle komma tillbaka sedan. Det kändes som om han förväntade sig något tillbaka eller i alla fall visste att jag inte kunde säga något om ”kramen” nu när han var så givmild. Jag hatar ofrivillig kroppskontakt och hatade allt i den stunden. Kunde bara tänka att detta aldrig skulle ha hänt åt en man. Tog jag ett steg tillbaka? Nej, då skulle man ha gjort situationen obekväm för mannen och det är det värsta en flicka kan göra. Så man står still, ler och tackar.
De stora övergreppen är förfärliga. Men också dessa små obekväma och förnedrande situationer som händer hela tiden för kvinnor och som män knappast behöver uppleva. Den ständiga påminnelsen om att inte få äga sin kropp och integritet till fullo.